Detta är en kommenterande text till Magmas rapport om inklusion, skriven av Carl Olehäll.

”Det går inte att leva på svenska i Helsingfors.”

Onsdagen den 12 mars 2025 bjöd Finlands svenska kommunalförening in till en livestreamad debatt. Kommunal- och välfärdsområdesvalen skulle snart avhållas, och en representant för varje parti fick delta. Jag var där. Jag satt i panelen. Det var jag som stod för citatet.

Tre månader hade gått sedan jag lämnade min tjänst på Regeringskansliet i Stockholm och flyttade till kärleken i Finland. Nu kandiderade jag alltså i kommunalvalet i Helsingfors, vilket även är möjligt för den som är skriven i Finland med ett medborgarskap i ett annat nordiskt eller EU-land.

Säkert fanns det de som uppfattade min blotta närvaro där som rätt provocerande. Hufvudstadsbladets krönikör skrev om den nyinflyttade rikssvenska politikern som ansåg ”att [Helsingfors stad] inte ska satsa på svensk integration” och att min kommentar var ett i raden av exempel på att ”Sverige har vänt Svenskfinland ryggen”. Många rikssvenskar påstods leva i en ”isolationistisk bubbla” där de ”ivrar för” att vårt land ”förfinskas”, något jag alltså skulle ha gett uttryck för.

”Det går inte att leva på svenska i Helsingfors”, sade jag.

Borde jag ha formulerat mig annorlunda?

Säkert.

Vill jag att Finland ska ”förfinskas”?

Nej. Varför är jag här i så fall?

Tycker jag att integration ska erbjudas på svenska?

Självklart.

Självklart anser jag att tvåspråkiga kommuner ska vara tillmötesgående och upprätthålla en god kvalitet på sina integrationsutbildningar på båda nationalspråken. Men frågan handlar inte om detta. Frågan är om integration ska erbjudas i stor skala på svenska på en arbetsmarknad som, med undantag för några specifika branscher, är nästan uteslutande finskspråkig, som i fallet Helsingfors. Är det verkligen självklart? För vems skull gör vi detta egentligen? Kan det vara så att vår välvilja att integrera människor in i Svenskfinland blir en björntjänst för den som faktiskt genomgår en sådan utbildning?

Hade jag fog för det jag sade?

Definitivt. Åtminstone där och då.

Jag talade utifrån egna erfarenheter.

Jag talade om mina kurskamrater på Työvis som först hade valt att integrera sig på svenska och som sedan bytt spår för att istället lära sig finska. Många av dem var högutbildade och hade lockats till Finland med löftet om guld och gröna skogar. Somliga hade betalat en hög terminsavgift till sina lärosäten för att sedan inse att verkligheten var en annan än vad som utlovades.

Givetvis gav min kommentar även utlopp för min egen frustration, och det obestridliga faktum att endast kunskaper i svenska och engelska inte kommer ge dig medel att leva på, eller bröd att äta av, i Huvudstadsregionen.

I mer än ett år hade jag aktivt sökt jobb i Finland och bara kommit på två intervjuer. Söktrycket var stort. När sedan flyttdagen väl var kommen stod jag utan arbete. Att situationen på arbetsmarknaden var – och alltjämt är – tuff visste jag på förhand, men jag såg det mest som ett övergående problem. Sedan kom verkligheten ikapp. Omställningen från att skriva tal för Ebba Busch till att fastna i FPA:s karenskarusell blev rätt brutal. Någon grunddagpenning hade jag inte rätt till, eftersom jag inte hade arbetat i Finland.

Jag gjorde mitt bästa för att landa upprätt. Jag nätverkade, skickade mötesförfrågningar, fyllde i blanketter, studerade finska, deltog i mentorskapsprogram, träffade headhunters, gick med i svenskspråkiga klubbar och anmälde mig till sist till en tradenomutbildning – allt för att göra mig sånär på anställningsbar i Finland. Men inget hjälpte.

Att sysselsättningstjänsterna i samma veva flyttades till kommunerna gjorde inte saken lättare. Kommunalvalet var över och sommaren kom, men jag hade fortfarande inte fått en tid hos min handläggare på Helsingfors stad.

Efter nio månader i Finland, där det bästa erbjudandet jag hade fått var att jobba gratis, kände jag mig alltmer bitter. Många som hamnar i den situationen lockas säkert av tanken på att ge upp.

Faktum är att nästan hälften av de som kommer till Finland till följd av arbete – som faktiskt har jobb – kommer att ha flyttat bort inom fem år efter att de anlänt, enligt Näringslivets forskningsinstitut (Etla). Högutbildade personer stannar kortast tid i Finland, och omkring 70 procent lämnar landet inom tio år.

”Det svenska i Finland – en inkluderande gemenskap?” är en välskriven rapport som utgår från utlandsföddas egna erfarenheter av att bli en del av Svenskfinland. Alla bär på olika upplevelser, tankar och drömmar. Rapporten fokuserar även på de svenskspråkiga instanser som på olika sätt står i kontakt med dem.

”Inklusion” syftar enligt rapporten på hur strukturer och gemenskaper ”öppnar upp för jämlikt deltagande och på känslan av att bli erkänd och delaktig”.

Mitt möte med mottagarsamhället har varit bra, trots alla tillkortakommanden. I Finland har jag fått många nya vänner, på bägge sidor om språkgränsen. I Finland har jag också startat mitt första egna företag, och fått mycket bra hjälp på vägen.

Vart jag än har sökt mig i Svenskfinland har jag känt mig välkommen. Svenskfinland är min vardag och min fritid. Jag sjunger i kör, är aktiv i intresseföreningar och besöker olika kyrkor – och allt sker på svenska. Jag har insett att det går att ”leva” på svenska i Helsingfors, ty människan skall icke leva allenast av bröd.

Rapporten, som på ett föredömligt sätt belyser geografiska och kulturella skillnader, landar i slutsatsen att integration på svenska i första hand bör erbjudas som ett komplement i finskspråkiga områden, snarare än som ett parallellt och konkurrerande system. I huvudsakligen svenskspråkiga kommuner, där svenskan utgör den naturliga ingången till arbete och socialt liv, bör utgångspunkten vara den motsatta.

En direkt följd av detta riskerar att bli att målsättningen i regeringsprogrammet om att 5-10 procent av invandrarna ska integreras på svenska inte längre kan uppnås. Personligen anser jag ändå att rapporten landar i en klok slutsats och att detta är det minst dåliga alternativet. Integrationen av nya finländare ska främst ta sin utgångspunkt i den enskilde individens behov och villkor, inte någon annans.

I Helsingfors har sysselsättningstjänsterna inrättat ett särskilt program som riktar sig till högutbildade invandrare, kallat International Talent Employment Service, som jag introducerades till hösten 2025. Liknande tjänster erbjuds även i Esbo, Åbo och Tammerfors. Dessa program kan med fördel studeras vidare för att utveckla integrationstjänsterna på svenska. Kanske kan utbyten av erfarenheter skapa synergier och utveckla verksamheten åt båda håll. Det skulle kunna vara ett sätt att skapa fler vägar in på arbetsmarknaden för invandrare med befintliga svenskkunskaper.

Frågan om integration och inklusion på svenska i Finland rymmer många målkonflikter och förtjänar ett större utrymme i den offentliga debatten. Var och en kan bilda sig en uppfattning om den, men vi alla har också ett ansvar att ta oss ut ur våra egna bubblor och se verkligheten för vad den faktiskt är. Det gäller även mig.

Carl Olehäll

Fil. master i statsvetenskap, Lunds universitet

Tidigare politiskt sakkunnig (specialmedarbetare) i Europaparlamentet, Sveriges riksdag och Regeringskansliet

Bosatt i Helsingfors sedan december 2024