För ungefär hundra år sedan flyttade tatariska handelsmän från Ryssland till Finland. Då väckte de misstänksamhet genom sin muslimska tro och avvikande utseende. Idag lyfts tatarerna gärna fram som exempel på framgångsrik integrering av invandrare i Finland.
I Europa nämns tatarer första gången vid mongolernas invasion på 1200-talet. Numera är ”tatar” en etnonym och betecknar bl.a. Krim-, Volga- och Sibirientatarer. Majoriteten av världens sju miljoner tatarer lever i Ryssland, men diaspora finns i Europa, Turkiet, Centralasien, Kina, Japan, USA och Australien. Till Finland kom tatariska soldater redan på 1500-talet och under ryska tiden stationerades tatariska soldater med familjer på Sveaborg utanför Helsingfors.
De finländska tatarernas etniska bakgrund är brokig. Deras sibiriska förfäder flyttade på 1600-talet från Tiumen till Sergatj-området söder om Nizjnij Novgorod. Här blandades de med lokala mischärtatarer, finskbesläktade mordviner och turkfolket tjuvasjer. Mischärerna kallar sig för tatarer, men de har en annan historia och dialekt än tatarerna i Sibirien eller i republiken Tatarstan några hundra kilometer österut. Tatarstans huvudstad Kazan är sedan medeltiden Volgatatarernas kulturella och politiska centrum.
Den moderna tatariska gruppen i Finland härstammar från handelsmän som flyttade till storfurstendömet kring sekelskiftet. De kom från några byar söder om Sergatj, främst från Aktuk (ryska: Aktukovo). Tatarerna utgör idag en grupp på ungefär tusen personer i Finland. Den har varit relativt stabil och homogen sedan den etablerades på 1920-talet. Fram till 1930-talet återvände några åldringar till hembyarna och på 1970-talet skedde en mindre utvandring av tatarer till Sverige av ekonomiska skäl. Tatarer bor främst i Helsingfors, Tammerfors och Träskända.
Invandring
Tatarerna lockades till Finland av den växande ekonomin på 1880- och 1890-talen. Aktuk var före sekelskiftet en stor by med ungefär tretusen invånare, skolor (även för flickor) och livlig handels- och kulturverksamhet. Men jordbruket kunde inte livnära den växande befolkningen och männen sökte sig till städerna för att idka handel. De grundade handelsbodar i Nizjnij Novgorod, Moskva och St. Petersburg. Småningom utvidgade de verksamheten till att omfatta Karelen och Finland.
I början verkade tatarerna som gårdfarihandlare, men etablerade sig snart som försäljare av tyger, mattor och pälsar på olika orter i Finland. Min farfar Hasan Kanykoff anställde unga män som cyklade runt i Karelen innan han blev pälshandlare och -fabrikör i Tammerfors och Helsingfors. Kontakten med byarna var livlig fram till Finlands självständighet och tatarerna reste med tåg från Helsingfors till Sergatj.
Ungefär tusen tatarer flyttade från Ryssland mellan 1880 och 1920. Under stalinterrorn på 1930-talet förstördes tatarbyarna kring Sergatj och kontakten med Finland bröts. Då jag besökte Aktuk hösten 1999 bodde färre än hundra åldringar i den numera obetydliga byn. Grannbyn Urazaul (Urazovka) är administrativt centrum, men även den är återuppbyggd. Den äldsta stugan i Aktuk härstammar från femtiotalet och den gamla begravningsplatsen är borta. De yngre bor i städer och återvänder bara till sommaren, då Aktuk lever upp igen.
Tatarerna var inte välkomna i Finland. De kallades föraktfullt för tattare, en benämning som inbegrep bl.a. roma och andra grupper av ”lösdrivare”. Myndigheterna försökte också begränsa tatarernas handelsaktiviteter, men folket köpte deras varor och tatarerna fortsatte sin verksamhet. Själva uppfattade tatarerna Finland som en utpost i det ryska imperiet, dit de kommit endast för att göra affärer. Om handeln inte blomstrat hade de sannolikt sökt sig annanstans.
Osynlighet
Tatarerna tillhörde ett dynamiskt nätverk som sträckte sig över hela Ryssland, Centralasien och Kina. Det bestod främst av tatariska handelsmän och lärare, men också baschkirer och andra turkfolk deltog. Med hjälp av nätverket kunde Sadri Maksudi, president för den kortlivade, självständiga republiken Idel-Ural (Volga-Ural, krossad av bolsjevikerna 1918) och andra kända politiker fly från Ryssland till Europa och Turkiet. Flyktvägen gick ofta via Finland och ledande finländska professorer och politiker tog emot dem som hjältar.
Tatarernas status i Finland var oklar. Professorerna Yrjö Jahnsson och G. J. Ramstedt föreslog, att finländska tatarer skulle utbildas till frihetskämpar för de små folken i Ryssland. Staten däremot misstänkte tatarerna för bolsjeviksympatier och fram till 1925 var det osäkert om de fick stanna i landet. Tatarerna Hasan Kanykoff och Z. Tahiroff (senare Daher) lyckades dock utverka uppehållstillstånd för hela gruppen och inga tatarer skickades till Sovjetunionen.
Från slutet av 1920-talet intresserade sig både Sovjetunionen och den nygrundade republiken Turkiet för de finländska tatarerna. Gruppen splittrades politiskt av bland andra Z. I. Ahsen Böre, som propagerade för Turkiet. Ahsen Böre kallade Kanykoff, Tahiroff och övriga som höll en tatarisk-nationalistisk linje för bolsjeviker, vilket ledde till komplicerade ärekränkningsmål inför förbluffade finländska domstolar. Turkiet vann den politiska kapplöpningen, eftersom få finländska tatarer accepterade Sovjetunionen. De finländska tatarerna kallade sig nordturkar fram till 1960-talets mitt.
Under 1930-talet skärptes attityderna mot minoriteter i det finländska samhället. Många tatarer emigrerade till Turkiet eller planerade flytta dit. Bland dem fanns även Hasan Kanykoff, vars hus och pälsfabrik i Träskända brändes ned av finska nationalister. Kanykoff beslöt precis före avresan att stanna kvar och ge Finland en chans till. Affärerna gick bra och i Helsingfors stod tatariska matt-, tyg- och pälsaffärer tätt i området kring Fredriks- och Albertsgatan. Tatarerna valde en ny strategi. De gjorde sig osynliga i det bistra samhällsklimatet.
Idag fortsätter tatarerna att vara osynliga i det finländska samhället. Kultur, språk och religion utövas inom den egna gruppen och visas sällan utåt. Tystnaden kring tatarerna är så kompakt att de oftast glöms bort och deras finländska historia är okänd. Under andra världskriget hjälpte de bl.a. tatarer från Baltikum att fly via Finland till Sverige undan den sovjetiska invasionen. Tatarer deltog som finländska medborgare i striderna mot Sovjet och en av de stupade var Hasan Kanykoffs son Feyez. Först under senare år har tatarernas insatser under kriget i viss mån uppmärksammats även på finskt håll.
Identitet
Den första generationen tatarer som kom till Finland betonade religionen som gruppens särdrag. Tatarernas uppfattning om islam var och har förblivit liberal. Landets första och länge enda församling, som grundades officiellt 1925 i Helsingfors, var fram till 1990-talet öppen för alla muslimer och är det i princip fortfarande. Baschkirer, kazaker, uzbeker, kaukasier, turkar och pakistanier har deltagit i böner i moskén. Islam-huset på Fredriksgatan i Helsingfors byggdes 1961 med stöd från Pakistan, Turkiet och Marocko. De här muslimska kontakterna var inte enbart ett tecken på religiös öppenhet, utan en överlevnadsstrategi. Tatarerna levde i konstant skräck för att skickas till Sovjetunionen, vilket förstärktes av Finlands undanfallande politik efter kriget gentemot grannen i öster.
Följande generation tatarer skapade sin identitet med hjälp av det sekulariserade, panturkistiska Turkiet. Den tredje generationen betecknar sig som tatarer. Kazan, hembyn, språket och kulturen är viktiga element av identiteten. Religionen har förlorat i betydelse och de finländska tatarerna upplever att de inte har något gemensamt med senare invandrade muslimer. En våg av nationalism från Tatarstan svepte genom diasporan efter Sovjetunionens fall, men fick ett svalt mottagande i Finland. De finländska tatarerna uppfattar sig själva som personer med två identiteter, tatarisk och finländsk.
Mellan 1925 och 1975 ingicks en tredjedel av äktenskapen i gruppen mellan tatarer och icke-tatarer. De konservativa äldre generationerna såg inte positivt på blandäktenskap och många tatariska föräldrar vill fortfarande att deras barn gifter sig med tatarer. Att hitta en tatarisk partner i Finland blir allt svårare, för alla är mer eller mindre släkt. Den sociala kontrollen i gruppen är stark och patriarkaliska strukturer har först på sistone börjat uppluckras. Många tatarer har förblivit ogifta då de inte hittat en partner ur gruppen och inte vågat bryta mot den sociala normen. Under 1990-talet förekom giftermål mellan finländska tatarer och kvinnor från Tatarstan.
Finländare som är gifta eller sambor med tatarer är fortfarande inte välkomna till tatarernas fester och träffar. Gruppen har ingen strategi för integrering av barn från blandäktenskap, vilket gör att de som har en tatarisk förälder men inte talar språket automatiskt utesluts. Tatarerna kan härmed bibehålla sin språkliga enhet, men samtidigt minskar antalet tatarer, för ungdomarna bildar allt oftare familj utanför gruppen och förkastar de konservativa värderingarna.
Nu är språket den viktigaste etniska markören för de finländska tatarerna. Den som inte talar tatariska har svårt att hävda en tatarisk identitet, även om ena eller båda föräldrarna är tatarer. Utomlands anses språkkunskaperna mindre viktiga. I Ryssland, USA och Australien talar många tatarer inte språket, men äger en levande tatarisk identitet och det internationella nätverket existerar fortfarande. Som forskare i östra Europa och Asien har jag stor nytta av min tatariska bakgrund. Den öppnar dörrar och hjärtan på ett sätt en finländsk bakgrund inte kan göra.
Språk och utbildning
Tatariskan tillhör den västliga gruppen i den stora familjen av turkiska språk, som talas från östra Europa genom Centralasien och Sibirien till Östasien. Tatariskan och turkiskan som talas i Turkiet skiljer sig från varandra ungefär som finska och estniska. Tatarerna i Finland är traditionellt minst tvåspråkiga med tatariska och finska eller svenska som modersmål. De talar ofta flytande också det andra inhemska och flera utländska språk. Tatariska talas av de flesta som betecknar sig som finländska tatarer, men det finns enligt mina beräkningar ett hundratal personer med tatarisk bakgrund som inte talar tatariska.
Tatarerna värderar utbildning högt och studier ska leda till ekonomiskt oberoende och framgång. I Aktuk och övriga byar gick barnen i moskéskola, där de lärde sig läsa arabisk skrift, skriva och räkna. De vuxna, även kvinnor, abonnerade på tidningar och tidskrifter från Kazan. I Finland grundade tatarerna tidigt en barnträdgård och tatarisk skola (fungerade 1948-1969). I finländska skolor har mig veterligen ingen modersmålsundervisning i tatariska förekommit, men vid Helsingfors universitet har man kunnat studera språket i flera årtionden. Kurser och läger för barn med undervisning i språk, traditioner och religion organiseras regelbundet sedan 1970-talet.
Tatariskan upprätthålls inom familjen och den tatariska gemenskapen, men språket har i Finland undergått förändringar bl.a. i uttalet, som närmar sig den finska fonetiken. Också ordförrådet har utvecklats i denna riktning och finska ord blandas rikligt i tal- och skriftspråket. Sedan 1990-talet har de finländska tatarerna igen kontakt med andra talare av tatariska, vilket ger nya impulser till förändring och via internet har tatarerna nuförtiden större möjligheter att använda språket. I Finland finns inga eller få situationer, där man kan använda tatariska utanför gruppen. Då staten i praktiken ignorerar språket, beror tatariskans fortlevnad i Finland fullständigt på tatarerna själva. Tatarerna värnar om sitt språk genom medvetenhet och undervisning i hemmen, kulturella aktiviteter, publikationer och undervisning.
Kulturella aktiviteter
Tatarerna har i Finland skapat en unik kultur, främst litteratur, teater och musik. Tack vare affärsmannen och förläggaren Hasan Hamidulla och de tatariska församlingarna och kulturföreningarna har flera tidskrifter och hundratals skönlitterära och populärvetenskapliga verk utgetts på tatariska under det senaste seklet. De första tatariska böckerna utgavs i Finland med arabiska bokstäver, som använts för att skriva olika språk i Volgaområdet sedan 900-talet. Numera använder de finländska tatarerna latinska bokstäver i likhet med turkiskan. I Ryssland skrivs tatariska med kyrilliska bokstäver, varför finländska tatarer sällan kan läsa publikationer från Kazan. Sedan 1936 finns ett tatariskt bibliotek i Helsingfors.
Kultursällskapet Finlands Turkiska Förening (www.ftb.fi) grundades 1935 i Helsingfors där det fortfarande verkar. I Tammerfors och Åbo finns också kulturföreningar. De tatariska föreningarna organiserar bl.a. teträffar, föredrag, recitaler, konserter, teater- och dansföreställningar. Barnfester, sommarläger och gemensamma aktiviteter för ungdomar erbjuds för de yngre. En kör, ungdomsorkester, pop- och rockband och amatörteater har verkat eller verkar i föreningarnas regi. Föreningarna ordnar också tatariska kulturdagar. De finansieras av donationer ur gruppen och numera mest genom medlemsavgifter.
Kulturföreningen i Helsingfors har gett ut två böcker med tatariska sånger och kören har sjungit in en LP med folksånger. Det finns också några CD:n med tatarisk folk-popmusik. Den tatariska nationalpoeten Abdulla Tukai firas ungefär som Runeberg i Finland. Kulturföreningens teater har sedan 1930-talet spelat tatariska skådespel och internationella klassiker på Helsingfors teaterscener och även i Kazan på 1990-talet. En tatarisk sportförening, Yolduz (Stjärnan), grundades 1945 och spelar traditionellt vänskapsmatcher med bl.a. judiska församlingens sportklubb. Flera tatarer är professionella idrottare, ishockeyspelare och fotbollsspelare, bland dem fotbollsstjärnan Atik Ismail.
Religion och traditioner
Tatariska församlingar grundades i Tammerfors 1910 (erkändes officiellt 1943) och i Terijoki på Karelska näset 1912. Landets första officiella muslimska församling grundades i Helsingfors 1925 enligt en ny lag som gav rättighet till friare religionsutövning. En muslimsk begravningsplats för soldaterna på Sveaborg fanns sedan 1870-talet i Sandudd, vilken övertogs av församlingen. Under de första årtiondena i Finland samlades tatarerna i bönehus på olika orter. Det stora Islam-huset i Helsingfors innehåller idag bönesal, festsal, kök, kansli och bibliotek. Byggnadens övriga utrymmen hyrs ut till affärsverksamhet. Den första imamen kom från hembyn, men senare tillkallades turkiska imamer och efter Sovjetunionens fall söks religiös vägledning i Tatarstan.
Tatarerna har en lång tradition av öppenhet i religiösa frågor. De har aldrig missionerat för islam, drar ingen uppmärksamhet till sin religion, kräver ingen publik debatt och anpassar sina fester till de allmänna finländska. De flesta förknippar idag islam med traditioner. Till exempel fastar få tatarer under Ramadan-månaden. Att fasta under vintern i Finland betyder att egentligen inte fasta alls och på sommaren att man svälter. Därför använder de fastande tatarerna inte solens upp- och nedgångstid i Finland, utan tiden i Mecka eller Istanbul. Tatarerna har få eller inga kontakter till andra muslimer i Finland och tar tydligt avstånd från dem.
I allmänhet äter tatarerna idag samma mat som finländarna. Islam kräver avhållning från svinkött och alkohol, men tatarerna är traditionellt inte noga med restriktioner. Det förenklar livet i Finland, men skapar en klyfta mellan dem och övriga muslimer. Betecknande är att först 1995 krävde och fick muslimerna i Finland rätt att slakta djur enligt muslimsk ritual. Den tatariska församlingen ansåg frågan oviktig, för tatarerna har alltid köpt kött i vanliga butiker och inte behövt specialaffärer. Även under mitt besök i byn Aktuk fanns svinkött och vodka på menyn.
Traditionell tatarisk mat lagas nuförtiden till större fester och för gäster. Tatariska rätter är olika piroger, främst pärämäts, en rund, veckad pirog med malet kött- eller potatisfyllning (se bilden nedan), bälesch och stora ris- och kålpiroger. Köttsoppa, lufttorkad hästkorv och pilmin (pelmeni), fyllda degknyten hör också till det tatariska köket. Pärämäts är den viktigaste bjudmaten och utgör kärnan i den tatariska gemenskapen. Att baka och äta pärämäts tillsammans förstärker den tatariska identiteten och sammanhållningen även internationellt.
Tatarernas värderingar och sociala relationer liknar finlandssvenskarnas. Familj, släkt, vänner, traditioner, självförtroende och aktiv kommunikation är viktiga. Barnen ska lära sig respekt och särskilt respekt för äldre, gott beteende, flit och språk. Tatarerna är stolta över sin kultur, språket och sina traditioner, men de uttrycker också ofta utåt att de är nöjda att bo i Finland, där de kan utbilda sig och verka i samhället.
Utmaningar
I Finland räknas tatarerna till de traditionella minoriteterna. De deltar i konsultationer på statlig nivå, men mestadels ignoreras de. Tatarerna utgör en liten, osynlig grupp utan krav på samhället. Tatariska barn mobbas i skolorna för att de är annorlunda, tatarer diskrimineras, isoleras och blir påhoppade liksom representanter för andra minoriteter, men det hör inte till frågorna som tatarerna är beredda att erkänna och ännu mindre att diskutera publikt.
Tatarerna försöker överleva som grupp och som individer genom att hålla de tatariska och finländska aspekterna av livet åtskilda. Till skillnad t.ex. från finska barn som mobbas har tatariska barn en alternativ dimension, där de kan distansera sig från yttervärlden. Följden är att de känner sig mindre utsatta och ensamma än barn som lever bara i en dimension.
Den finska staten kunde erbjuda tatarerna stöd och hjälp på många plan, t.ex. understöd till språkundervisning och kulturverksamhet, skydd mot diskriminering och mobbning och mer möjligheter att påverka landets minoritetspolitik. Men varken staten eller tatarerna frågar efter det. Tatarerna har lyckats anpassa sig till samhället, skapa aktiviteter och bibehålla sin särart genom sammanhållningen i gruppen, hög utbildningsnivå och en väl utvecklad förmåga att byta språk- och kulturkoder (codeswitching).
Utmaningarna tatarerna står inför idag är tre. Gruppens överlevnad som inkluderar integration av tatarer som inte talar tatariska är den största och svåraste. Om språket försvinner som etnisk markör förändras gruppens konsistens, självbild och traditioner. Den andra frågan handlar om religionen. Tatarerna är allmänt sekulariserade och vill inte förknippas med övriga muslimer, men islam är en del av traditionen. I det finländska samhället där andra former av islam dominerar och islamfobin är utbredd måste tatarerna finna en ny plats. Den tredje utmaningen är skapandet av en modern tatarisk identitet. Tatariska barn och ungdomar behöver en uppdaterad modell för att få vara både finländare och tatar i det mångkulturella samhälle Finland redan utvecklats till.
Fil. dr. Sabira Ståhlberg föddes i en tatarisk-finlandssvensk familj i Finland, studerade Östasienforskning i Helsingfors och doktorerade i Centralasienforskning i Tyskland. Hon har forskat i minoriteter och mångkulturella samhällen bl.a. i Kina, Ryssland, Sibirien, Centralasien och östra Europa. Sabira skriver förutom vetenskapliga verk även skönlitteratur och arbetar med mobbningsfrågor.
Litteratur:
Tugan tel. Kadriye Bedretdin har samlat skrifter om tatarerna i Finland. 2011.
Sabira Ståhlberg: Molnvandraren / Pilvivaeltaja, 2006. Roman om ett annorlunda barn i Finland och resan till hembyn.
Sabira Ståhlberg & Stina Katchadourian: Sultanens auberginer, 2003. Tatariska recept och historier.
Denna text är en del av en artikelserie om olika minoriteter i Finland. De övriga artiklarna listas här.
- 1. Saamelaiset Suomessa
- 2. Venäjänkieliset Suomessa – kasvava vähemmistö
- 3. Suomen juutalaiset
- 4. Tatarerna – Finlands osynliga minoritet