Befolkningstillväxten drivs av invandring. Ingenstans i den brittiska övärlden når man idag upp till reproduktionstalet 2,1. I City of London ligger siffran på lite över 0,6. I universitetssstaden Cambridge på 1. Högst når man i mindre samhällen som Barking och Dagenhamn med 1,98.

Prognoserna för Storbritannien talar ändå om en nästan tioprocentig befolkningsökning fram till 2036. Det handlar om en tillväxt med nästan 7 miljoner individer. Det motsvarar fem städer av Birminghams storlek. Bara en liten bråkdel av tillväxten beror på ett födelseöverskott. Resten är invandring. Trots den kraftiga befolkningstillväxten står nästan en miljon arbetsplatser lediga. Det beror på många saker, men redan nu spekuleras kring behovet av en kraftigt höjd pensionsålder (-71år) fram till år 2050. Detta för att upprätthålla balansen mellan arbetande och pensionärer. Den kanske största utmaningen är dock att hitta bostäder åt alla de som kommer nya till landet. Det borde byggas 300 000 nya boenden i Storbritannien varje år. Det byggs inte 300 000 nya boenden per år.

Storbritannien har alltid varit en övärld präglad av flyttningsrörelser. Man kan bara ta Irland och den massiva emigrationen till USA på 1800-talet som ett exempel.  I dagens Storbritannien pekar man däremot ofta med särskild oro på the Scottish Highlands. I dagstidningen Herald i Glasgow talas om ”the new Highland clearances”. I flera generationer har unga människor lämnat denna region, antingen för utlandet eller för andra delar av Storbritannien. Nu börjar utflyttningen vara så stor att den beskrivs i termer av kris.

I Wales är läget ett annat.

Cardiff följer den immigrationspolicy som stakas ut i London. Men Wales driver också en egen agenda. Det handlar då framför allt om utvecklingen av det egna språket, dvs walesiskan. Det utstakade målet är att en miljon människor år 2050 ska kunna tala walesiska eller, som språket heter, Cymraeg. Idag är siffran sjunkande och nere på cirka 450 000. Det förefaller uppenbart att miljonmålsättningen både har en framåtblickande och en bakåtblickande dimension. Det fanns en miljon walesisktalande under decennierna före första världskriget. Då var antalet engelsk- och walesisktalande ungefär lika många. Efter krigen har walesiskan haft en motig utveckling. Vägen till en miljon blir mycket lång.

Det finns många orsaker till detta. En av de främsta är antagligen det långa språkliga avståndet mellan engelskan och walesiskan. Det handlar då inte bara om en divergerande vokabulär utan också om uttalet. Det kan variera från talare till talare. Det som är rätt i en mun kan vara fel i en annan. Ta staden Tywyn. Uttalet av stadens namn kan starta med ett tee eller ett two eller ett tuh. Bara en sån sak. Och hur skall man som utlänning uttala Penrhyndeudraeth? Engelskan har för övrigt, trots årtusenden av samlevnad och engelskans globala status, lånat just inga ord alls från walesiskan.

I Cardiff förefaller migrationen från andra länder vara en fråga av underordnad betydelse. Känslan är att frågor rörande invandring är ett slags icke-frågor. Det kan säkert delvis bero på imperiets globala historia. Frågor om integrationsaspekter möts bland beslutsfattarna i Cardfif generellt sett av frågande miner. Fokus läggs i stället på den interna migrationen (”internal migration”) och på det walesiska språket.

Frågan om Wales och invandringen har många aspekter. Den kanske främsta är att det ännu idag är svårt, eller närmast omöjligt, att i statistiskt hänseende lösgöra Wales från England. Därför skall, eller måste, också invandringen till Wales betraktas som en integrerad del av invandringen till England. Detta hänger samman med historien. Ännu på 1800-talet kunde man i Encyclopedia Britannica under sökordet Wales bara se den korta anvisningen ”See England”. Det var först på 1950-talet som Wales i juridiska dokument fick en egen plats. Idag heter det därför ”England and Wales”. Innan dess hette det bara kort och gott ”England”. År 1964 fick Wales en egen ”Secretary of State”, något som Skottland hade fått redan 250 år tidigare. Den walesiska kluvenheten syns på olika sätt. Statistik från de så kallade Welsh and Scottish Election Studies från år 2021 visar att att 36 procent av alla walesare betraktar sig själva endast som walesare eller mera som walesare än som britter. Lika många betraktar sig samtidigt som lika mycket walesare och britter eller mera som britter än walesare. I kategorin övriga betraktar sig 19 procent som uteslutande britter, medan 8 procent betraktar sig som ”other” (5 procent) eller kan inte säga.

Wales har en låg andel invånare födda utanför Storbritannien. År 2018 låg siffran på cirka 6 procent. Utslaget på hela Storbritannien ligger siffran på cirka 15 procent. Det sägs ännu idag att det var rädsla för invandring som gjorde att en majoritet av invånarna i Wales röstade för Brexit år 2016. Men också Wales lider av samma demografiska problem som resten av Europa. Uppskattningar visar att antalet invånare i arbetsför ålder kommer att minska med 2,6 procent fram till 2030. Många walesare verkar se den primära lösningen i återflyttning. I en återflyttning av alla de hundratusentals ungdomar som lämnat för studier i andra delar av Storbritannien och som sedan aldrig återkommit. Eller i att alla de tiotusentals ungdomar som kommer till Wales för studier också stannar kvar för att fortsätta med jobbkarriärer och familjer. Wales har också många problem som på sätt och vis kunde motivera invandring av individer från länder utanför unionen. Bland dessa kan nämnas att barnfattigdomen är mycket hög, att infrastrukturen är svag, att innovationsnivån och produktiviteten är låg och att finanserna i största allmänhet är svaga sedan flera decennier.

Det finns ingen självständighetsrörelse i Wales. Åtminstone inte på samma sätt eller på samma nivå som i Skottland. Men det finns andra sätt att markera självständighet – eller åtminstone ett självständigt tänkande. Regeringen i Cardiff utropade således år 2019 Wales till en ”Nation of Sanctuary”. Redan nio år tidigare hade staden Swansea utropat sig till en City of Sanctuary. Begreppet Nation of Sanctuary kan ses som ett symbolbegrepp, men också som ett sätt för Wales att kompensera för avsaknaden av lagstiftningskompetens i invandringsfrågor. Begreppet har därmed också blivit ett mer eller mindre subtilt sätt att markera opposition i förhållande till regeringsmakten i London.

All avgörande kompetens i invandringslagstiftningen i Storbritannien ligger i London. Vissa delområden har delegerats till Wales och dess parlament kallat Senedd. Det verkar ändå som att Wales i trycket under London och mot bakgrund av bland annat regionens ”Nation of Sanctuary Refugee and Asylum Seeker Plan” på olika sätt har lyckats skapa ett delvis eget beslutsfattande vad gäller mottagande och integration av asylsökande och flyktingar, också gällande de som lever i Wales utan formell status.

År 2025 är Wales den enda region i Europa som bekänner sig till den alleuropeiska och globala så kallade sanctuary-rörelsen. I USA tillhör bland nio andra delstater också Kalifornien (”State of sanctuary”) och New Jersey samma kategori. Begreppet förekommer också i Kanada. I Wales menar man sig vara ”a true Nation of Sanctuary for refugees and asylum seekers”. I bakgrunden kan man säga, finns två målsättningar: dels att stärka den regionala identiteten och dels att skapa en identitetskänsla bland de nyanlända (flyktingar) som kommer till Wales. Varför ville då Donald Trump efter presidentinstallationen i januari 2025 påbörja massdeportation av immigranter från just Chicago? Jo, därför att Chicago är en ”Sanctuary City”, vilket bland annat betyder att myndigheterna där inte ställer frågor om immigrationsstatus eller ger denna information vidare till immigrationsmyndigheter. I Spanien har också exempelvis regionen Andalusien markerat mot Madrid genom att exempelvis bevilja hälsovård åt papperslösa immigranter. I Finland, kunde man säga, har också Helsingfors i vissa hänseenden markerat mot regeringsbeslut i invandringsfrågan genom att bevilja papperslösa hälsovård. Slutmålet är förstås att åtminstone indirekt beskriva regionen (eller huvudstaden) som världsöppen och flexibel i motsats till en restriktiv och sluten centralmakt.

Begreppet Nation of Sanctuary används idag i alla resonemang kring invandring i Wales. Det verkar ha slagit ordentlig rot bland tjänstemän och förtroendevalda. Hur den vanlige walesaren ser på begreppet är svårare att säga. Några stickprov i centrala Cardiff möts av förvånade miner. Principen är dock att idén skall genomsyra alla regeringsnivåer. I bakgrunden finns flyktingkrisen 2015 / 2016 och Labourregeringens Immigration and Asylum Act från år 1999 som bland annat ledde till att antalet asylsökande i Wales på tio år exploderade från 3565 till 12 500 år 2009. Mellan åren 2019 och 2022 omplacerades sammanlagt 459 flyktingar till Wales genom olika centrala direktiv och beslut från London. I bakgrunden finns framför allt också Toryregeringens beslut att skapa ”a really hostile environment for illegal immigrants in the UK” från år 2012. Denna fientliga miljö skulle också omfatta NHS eller Storbritanniens National Health Service. Under de därpå följande tio åren kom tre olika utvidgade versioner av en Immigration Act som bland annat utfäster böter på 3000 pund till en hyresvärd som inte kontrollerar hyresgästens invandringsstatus och som (2022) leder till livslånga fängelsestraff för människosmugglare. Och så vidare.

Hur fungerar då begreppet Nation of Sanctuary i praktiken? Den walesiska regeringen finansierar bland annat något som kallas för Asylum Justice, vilket betyder att den står för kostnaderna upp till domstolsnivå för asylsökande. Asylum Justice i Wales är en av få motsvarande kvarvarande i hela Storbritannien. Ett avgörande begrepp i den brittiska lagstiftningen år 2012 var ”no-choice”. Regeringen i London har alltså makt att placera flyktingar ungefär var den vill och när den så vill i hela Storbritannien. År 2020 ville UK Home Office i skuggan av ett nöddirektiv placera flyktingar i ett övergivet militärläger kallat Penally i Pembrokshire i västra Wales. Detta utan tillstånd av regeringen i Wales. Påbudet (och dess implementering) från London ledde till en massiv kritikstorm i Wales. Regeringen i Wales (och bland annat Welsh NHS) menade att lägret var osäkert och olämpligt som asylförvaring. Det sades också att beslutet stred mot NoS och dess inneboende strävan efter att ”implement an effective migrant integration policy”. Man hänvisade också till den walesiska regeringens kompetens i ärenden som gäller integration, social sammanhållning och hälsoärenden. Följden var att Senedd i november 2020 bad regeringen i London att omvärdera sitt beslut och hitta en säkrare plats för asylförvaring. Det talades också om juridiska processer. Penally stängdes i mars 2021 och de inneboende omplacerades på andra asylboenden i Wales. I Wales ser man idag det kollektiva motståndet mot ett asylcentrum i Penally som en klar NoS-effekt, eller då som en integrerad del av föreställningen om en Nation of Sanctuary (jfr på denna punkt artikeln ”The power of symbolic sanctuary”, av Catrin Wyn Edwards & Verena Wisthaler, i Journal of Ethnic and Migration Studies, 2023)

Nation of Sanctuary är en attraktiv politisk fras, en symbolisk fras. Den markerar politiskt avstånd och mellanmänsklig närhet. Den används flitigt i politiken och av tjänstemän, också utan att någon kan leverera en riktig definition av innehållet. Kritik mot NoS har kommit från fältet där man menar att talet om NoS skymmer verkligheten ute i regionerna och att ett övergripande holistiskt grepp saknas. Tredje sektorns inflytande på regeringsbeslutet om NoS år 2019 var stort och det verkar också vara där som besvikelsen nu finns. Det sägs bland annat att alltför mycket fokus nu ligger på de flyktingar eller asylsökande som kommit efter 2019 och att man i processen därför tenderar glömma bort tidigare asylsökande. Med begreppet NoS positionerar sig Cardiff i alla fall medvetet mot vad man uppfattar som en negativ invandringsatmosfär i London och beskriver i stället Wales som ett välkomnande och understödjande land (”Wales is a welcoming nation and we will always stand with those who need us the most”).

Föreställningen om en Nation of Sanctuary ackompanjeras i Wales av en kamp för det egna språkets (Cymraeg) överlevnad och utveckling. I den kampen verkar man se andra britter som ett större hot mot språket än invandrare som kommer från länder bortom Storbritannien. Walesiskan har sina starkaste fästen i landsbygdsområden i norr och i nordväst. Det är också inom landsbygdsbefolkningen och i lantbruken som walesiskan verkar må allra bäst. Det talas i sammanhanget om ”welsh-speaking heartlands”. Om dessa starka språkliga fästen anglifieras, menar man, kommer också walesiskan på sikt att dö ut. Och det är just mot anglifieringstrenden som den hårdaste språkliga kampen förs just nu. Och den förs under begreppet ”second-homes”.

I den lilla staden Botwnnog i norra Wales sade stadsfullmäktige rätt nyligen nej till nybyggnation av 18 hyreshus. Argumentet var att de nya husen utgjorde ” a danger to the Welsh language and the fabric of the community”. I bakgrunden fanns också tanken att eventuella nybyggda hus endast skulle vara tillgängliga för de som talar walesiska. Vilket i sin tur skulle stridit mot den brittiska lagen.

Botwnnog ligger i ett County som heter Gwynedd. Där aktiverades hösten 2024 lagstiftningens så kallade Article Four som begränsar möjligheten för husägare att förvandla sina hem till fritidsbostäder eller till ett ”short-term holiday let”. På många platser i just detta nordwalesiska county formar andelen fritidsbostäder eller second homes över 50 procent av alla bostäder, nästan 60 proent. Enligt beräkningar har över 95 procent av den ursprungliga lokalbefolkningen inte längre råd att köpa in sig i denna husmarknad. Köparna kommer i stället ofta från de norra och de södra delarna av England. I en neutralt sinnad konsultationsprocess kring Article Four konstaterades att fullmäktiges resonemang i ärendet har rasistiska element och att det också kan bidra till att fjärma redan inflyttade engelsmän från lokalbefolkningen. Det varnades också för en priskrasch på fritidsbostäder. Resonemanget bakom artikel fyra var ändå glasklart. Om infödda walesare inte har råd att köpa hus åt sig själv kommer detta i förlängningen att betyda att de utprisade ungdomarna lämnar regionen. Och med ungdomarna lämnar också framtiden för det walesiska språket. I fullmäktige var man samtidigt också högst medvetna om riskerna med ett stopp för köp av second homes, och därmed potentiellt fallande priser. Detta med billigare hus kan enligt fullmäktige nämligen leda till att ”many people with different beliefs, languages and cultures will move to the area for cheaper housing – not Welsh-speakers and Christians”.

Damned if you do, and damned if you don’t, alltså.

Vad betyder då detta att kunna tala walesiska? Den enda måttstocken förefaller vara pragmatisk. För jobb som kräver walesiska görs intervjuer på engelska och walesiska. I den walesiska regeringens Census 2021 talas det symptomatiskt nog och lite luddigt bara om människor som är ”able to speak Welsh”. Den definitionen innehåller inga kvalificerande element. Censusen visar bland annat att över hälften av de som anser sig kunna tala walesiska är under 33 år medan trefjärdedelar är under 57. Sen 2011 har de ”vita” walesare som anser sig kunna tala walesiska minskat från 19,5 % till 18,4 %. Kvinnor skattar generellt sina kunskaper högre än män. Bland både män och kvinnor har förmågan att tala walesiska sjunkit sen 2011, med någon procentenhet i båda grupperna, men mest bland män (18,1 %—16,9 %). Sett mot bakgrund av utbildning är det de högre eller de högst utbildade som oftast anser sig kunna tala walesiska. I censusen också en lätt ökning i språkkunskaperna bland de fyra huvudsakliga etniska grupper man identifierar i Wales, eller då ”Mixed or Multiple ethnic groups”, ”Asian, Asian Welsh or Asian British”, ”Black, Black Welsh, Black British, Caribbean or African” och ”Other ethnic group”.  Ökningen av walesisktalande i dessa grupper har varit cirka 5000 personer sen 2011, med de flesta eller drygt 15 procent i den första blandgruppen.

Ett särskilt nyckelord i det walesiska språksammanhanget förefaller vara ”population density”. Det är den man vill upprätthålla för att hålla liv i språket. Utan ett visst antal walesisktalande personer i ett samhälle dör walesiskan, med andra ord. Denna idé om population density förklarar delvis också motståndet mot engelsmän som köper fritidshus i exempelvis de norra delarna av Wales. Det finns också stora skillnader i språkkunskap mellan landets olika countyn. I redan nämnda Gwynedd anser sig över 70 procent av de vita kunna tala walesiska, medan hälften av alla de som inlemmas i kategorin ” Mixed and Multiple ethnic group” säger samma sak. I Blaneau Gwent i bottenändan är motsvarande siffror cirka 5 procent för de vita och 10 procent för blandgruppen.

Har Finland något att lära av Wales? Jag lämnar frågan hängande i luften.