Valfrihetspolitiken hot mot det svenska

Svenskan i Finland en bit in på 2030-talet, -hur mår den? Har den blivit ett hemmaspråk? Eller lever den ännu stark där landets tvåspråkighet verkligen avgörs, - i den offentliga förvaltningens mötesrum, korridorer och bakom dess kunddiskar?

Låt mig inleda med två teser, en om forntid, en om framtid, -bägge grovt tillyxade.

I tiderna säkrades Finlands förvaltningsmässiga tvåspråkighet av samhällelig ojämlikhet och av en liten och svag offentlig sektor. I morgon hotas Finlands förvaltningsmässiga tvåspråkighet av att vänstern är svag och av en allt svagare offentlig sektor och av därmed sammanhängande valfrihet.

”I tiderna” står här för epoken fram till en bit in på 1970-talet. En epok då landet ännu inte hade en offentlig sektor att tala om; grundskolan, folkhälsovården och övrig offentlig sektor fick sin explosiva expansion först under 1970-talet. Minns att över hälften av befolkningen ännu in på 1960-talet fick sin försörjning från jord- och skogsbruk. Landet var djupt segregerat med hänseende till uppdelningen land-stad och en tydlig indelning i samhällsklasser. Och – nota bene! – i fråga om utbildning en uppdelning som långt var kopplad till övriga samhällsklyftor. Barnen till städernas borgerskap sattes i lärdomsskolorna där man inledde studierna i landets andra språk i klass 1 vid 11 års ålder och efter genomgånget gymnasium fortsatte merparten av dessa ungdomar sina studier med högre, ofta akademisk utbildning. Böndernas och arbetarnas barn nöjde sig mestadels med folkskola och yrkesskola, - utbildningsenheter där ingen svenska undervisades.

Då högre tjänster och befattningar inom staten som regel förutsatte en högre akademisk examen så blev resultatet en tjänstemannakår med borgerlig bakgrund och, märk väl, en grundlig skolning i landets bägge nationalspråk. Ergo; ganska få, socialt sett snett rekryterade personer lärde sig svenska, men dessa lärde sig språket bra och besatte viktiga tjänster inom förvaltningen. Samhällsutvecklingen och vänsterns stärkta ställning ställde från 1960-talet framåt allt starkare krav på en större jämlikhet beträffande bland annat utbildning. Vi fick vår grundskola som jag i allt väsentligt ser som en välsignelse. Dock kanske inte då det gäller undervisningen i svenska. Med tiden har svenskan i den finskspråkiga grundskolan blivit ett B-språk vars inlärning i 9 skolor av 10 inleds först i årskurs 7 och vars årliga timresurs minskats över åren.

Från 1970-talet framåt har vi alltså haft en situation där alla finskspråkiga elever, oberoende av hemort och social bakgrund läser svenska men studierna inleds sent och är skäligen begränsade. Jämfört med tidigare har en student idag läst – kanske även lärt sig – mindre svenska än under läroverkens tid.

Missförstå mig rätt; jag suktar inte efter en ojämlik utbildningssituation, konstaterar bara att Johannes Virolainens initiativ med obligatorisk svenska för alla i den finska skolan med tiden nog breddat gruppen som läser svenska men de facto, relativt sett minskat gruppen som lär sig språket bra.

Dagens hot mot svenskan som levande språk inom den offentliga förvaltningen, även dess serviceproduktion anknyter till min andra tes, om framtiden. Problemen med undervisningen i svenska – och för den delen finska – i grundskola och gymnasium är självfallet inte oöverkomliga; bl.a. nya pedagogiska grepp, ambitioner som står i balans med elevers och samhället behov kunde ordna upp situationen. Samtidigt skulle detta kräva ytterst väsentliga, för att inte säga enorma, ekonomiska satsningar och ett opinionsklimat där befolkning och politiker skulle ställa sig positivt till dessa satsningar.

Dessvärre förefaller ingendera förutsättningen existera i dagsläget. Att landets ekonomi är ytterst ansträngd är ett faktum alla parter är överens om. De ytterst stora nedskärningar den nuvarande, helborgerliga regeringen gjort inom utbildningssektorn visar att en väsentlig ytterligare satsning på en utveckling av undervisningen i det andra inhemska språket bara är att glömma.

Det politiska opinionsklimatet rörande den obligatoriska skolsvenskan har även det trätt över en outtalad men avgörande tröskel. Att Sannfinländarna är emot obligatorisk skolsvenska är givet, det nya består i att denna syn nu i allt högre grad delas av de två andra borgerliga regeringspartierna Samlingspartiet och Centerpartiet. Det är blott i speciella festtal och intervjuer som enstaka ledande företrädare för dessa partier idag uttrycker sig positivt om obligatorisk skolsvenska. Detta i kontrast till den stora förståelse för obligatoriet som uttryckts av företrädare för såväl Socialdemokraterna som Vänsterförbundet.

Våra nuvarande regeringspartier har som sina viktigaste ledstjärnor spikat begreppen valfrihet och individens eget ansvar. I sig är dessa ledstjärnor värda allt understöd. Men det är även i dessa förklädnader man kommer att nedmontera den obligatoriska svenskundervisningen. Individen måste själv få välja och ta ansvar för vilka språk man önskar lära sig i skolan och då får inte svenskan ha en priviligierad ställning. Hur denna nedmontering kommer att ske – via regionala experiment, övergångsfaser – är oklart men att den kommer att ske och detta inom en inte alltför avlägsen framtid är jag övertygad om.

Paradoxalt nog så har jag själv inga problem i sig med ett avskaffande av den obligatoriska skolsvenskan. I den bästa av världar vore det helt OK att den upplysta Imatraeleven valde att lästa ryska, kamraten i Tammerfors mandarin och eleverna i Kuopio franska eller spanska. Valfrihetshimmeln skuggas dock av två mörka och olycksbådande moln; det ena skymmer solen för svenskans fortbestånd som verksamt nationalspråk, det andra kastar djupa skuggor över både svenskan och jämlikheten mellan samhällsklasserna.

Det första molnet bär inne i sig en händelsesekvens som likt uppställda dominobrickor bygger på logiken att den ena brickans fall framkallar ett fall av nästa bricka som i sin tur framkallar…. Första brickan som föll var den obligatoriska studentsvenskan vilket jämnade vägen för att nästa bricka, den obligatoriska svenskundervisningen skall falla. Detta är den process som vi nu håller på att bli vittnen till. Följande bricka som sedan rent logisk kommer att falla är kravet att det i en högre högskoleexamen ingår krav på att man nöjaktigt såväl skriftligt som muntligt behärskar det andra inhemska språket. – Redan nu klagar både studerande och personal över att detta krav väsentligt förlänger studierna, något som ingendera parten menar sig ha råd med. Då denna bricka fallit så uppstår en ohållbar situation gällande besättandet av sådana högre statliga och kommunala tjänster där lagen innehåller klara stipulationer om att tjänstemannen bör behärska landets två nationalspråk. Att det i längden vore politiskt möjligt att till dessa tjänster enbart rekrytera akademiskt utbildade med dokumenterade kunskaper i svenska medan man skulle förbigå sökande med liknande kunskaper i säg fast franska, ryska eller spanska kan vi bara drömma om. Kraven på vilka alla - hur många, vilken andel, vilka nyckelpersoner – tjänstemän som skall behärska även svenska kommer då att förändras, läs: reduceras, kraftigt. – Och där föll den sista dominobrickan som säkrade svenskan som ett levande och fullt ut verksamt och ens någorlunda jämbördigt språk i landets förvaltning.

Det andra molnet på valfrihetens himmel handlar om premisserna för och logiken med vilken valfriheten fungerar. I skolsammanhang har forskningen entydigt visat att de olika valen inte träffas av eleven i sig. Nej, valen av ämnen, inriktningar att studera korrelerar ytterst högt med föräldrarnas socioekonomiska ställning och utbildningsnivå. Förenklat sagt medför detta att barn till högutbildade föräldrar i medel-, övre medelklassen ”väljer” ämnen som predestinerar till en mer utmanande och belönande yrkeskarriär medan barn till föräldrar med lägre utbildning mer kan komma att ”välja” s.a.s. lättare ämnen och därigenom kringskära sina framtida utbildnings- och karriärmöjligheter. Vi anar sålunda i ”valfrihetens” spår en beklaglig cementering av utbildnings- och klassklyftor.

Ur ett svenskhets- och språkperspektiv bjuder valfrihetens verksamhetslogik på en ytterligare utmaning, kanske rent av en fallgrop. Avreglering av offentlig serviceproduktion innefattar framväxt av privata kommersiella aktörer som erbjuder den service som tidigare handhavts av den offentliga sektorn. I sig kan dessa processer enligt min mening innefatta en lång rad positiva egenskaper. – Problemet ur ett svenskspråkigt perspektiv är bara att kommersiella aktörers verksamhet vilar på en intjäningslogik där den potentiella kund- eller klientkretsen måste vara tillräckligt stor. Och - ack o ve! - vi svenskspråkiga är alldeles för få och geografiskt spridda för att vara en tillräckligt attraktiv målgrupp för en privat tjänsteleverantör. För att ge ett aktuellt exempel, - då YLE drar ned sitt svenska utbud så uppstår det inte ett större svenskt utbud hos kommersiella medieaktörer såsom MTV3, Nelonen.

Nåväl, vad lära vi härav och är svenskhetens framtid i Finland bara dyster? En viktig lärdom är att för alla, även språkliga minoriteter är en rimligt stark och välmående offentlig sektor en lika viktig som fruktbar bundsförvant. Visst skall även vi minoriteter kräva att denna sektor ständigt utvecklas och förnyas men vi skall vara ytterst försiktiga i att delta i en demontering av den gemensamma sektorn, detta ligger varken i vårt eller andra minoriteters intresse. I förlängningen av detta kan det kanske även vara klokt att fråga sig varsvenskhetens företrädare främst skall söka stöd och samarbete.

Och framtiden då? Annorlunda blir den helt säkert men därmed behöver den inte bli dyster. Då landets förvaltningsmässigt formella tvåspråkighet fått tillräckligt mycket stryk så är jag övertygad om att nya, kreativa gemensamma svenska lösningar och strukturer reser sig ur askan av den formella tvåspråkighet som under de senaste åren börjat te sig allt mer formell och allt mindre faktisk.