Det första och sista fältet

Det brukar förväntas ett och annat av en text om svenskan, men helt utan att bekymra mig om det tänker jag börja med att skriva om finskan. Går det att förhålla sig till en framtid på svenska utan att alls förhålla sig till finskan? Jag utgår från att det inte är möjligt, och den väg jag letar mig fram till det allmänna förhållandet till svenskan går via ett högst personligt förhållande till finska – mitt eget.

Jag lärde mig finska två gånger. Först ute på höghusgården som treåring, då jag av allt att döma obehindrat kommunicerade med de andra barnen. Sedan började jag i svenskspråkig skola. På ett par år bleknade finskan och jag fick börja om från början, dessutom med stödundervisning. 

Med lite skolflit steg kurvan och vitsorden, men min inställning till finskan begränsade sig till något slags betygs-utilitarism, en pusselbit bland skolämnena som med rätt form på sittmusklerna kunde baxas in i resten av kunskapsportfolion, och så baxa upp det allmänna vitsordet i studentexamen. 

Min inställning påminde troligen mycket om det som finskspråkiga elever har till skolsvenskan.

Förändringen skedde senare och har vissa hållpunkter jag minns. En var då jag som producent för månadsmagasinet Volt skulle översätta texter av författaren Tuomas Kyrö. Hans finska hade den perfekta lakoniska tonen och orden i meningarna var få. Min svenska översättning blev först som en kacklande höna i jämförelse. Jag kämpade och kämpade, högg och mejslade i orden, nervös inför risken att misshandla en fin, rytmisk finsk mening. Medan jag översatte erkände jag småningom att det fanns något annat också i min relation till finskan, ja fan, rentav kärlek. 

En annan händelse var då jag träffade en amerikansk litteraturvetare som visade artigt intresse för min svenskspråkighet, men brann för det faktum att jag också kan finska. ”Men du kan finska också?” kontrollerade han flera gånger. ”Grammatik och allt? Herregud, det är ett av de mest speciella språken världen.” Jo det kan jag, tänkte jag, det är ju mitt! Mitt eget.

Känslan av ägandeskap – att något känns mitt – är en fråga som dykt upp med jämna mellanrum när vi talar om Finlands nationalspråk, inte minst om intresset för skolsvenskan. Om man inte känner ett ägandeskap, oberoende av i vilken landsända man bor, hur kan man då motivera sig? Varför kan en Hangöbo känna att också Lapplands renar hör till det egna, men inte en Kajanabo att finlandssvenskan, den är min?

Som svenskspråkig lockar jag ofta till mig finskspråkiga som vill tala svenska. Jag har ännu inte påträffat någon som gör det för att vara tjänsteman i en regionförvaltning. Däremot nog tiotals som drivs av ett behov av att återuppväcka farmors språk, hundratals spirande nordister, många bokmalar, horder av pratkvarnar med glödande sociala behov, och tiotals med en osläckt längtan efter det andra hemspråket som förblev stumt efter en frånvarande pappa. 

De mest personliga motiven, de starkaste samhällskrafterna.

Jag har ett par gånger funnit mig växla ord med en savolaxare, bland annat tidigare statsminister, som då funderat högt över hur svårt det var att koppla ihop sina finskspråkiga barn med de svenskspråkiga också då man uttryckligen valt ett tvåspråkigt område att bo på. Varför lyckas det bara efter enträgen envishet, frågade han sig. 

En annan tidigare statsminister, född i Lappland men också uppvuxen i Savolax, berättade en gång om en sommar han var i Östersundom som 11-åring för att några Sibbobarn skulle få finskt sällskap, men det slutade med att den blivande statsministern lärde sig svenska. Han blev senare beskyddare för projektet Svenska.nu. Den förstnämnda statsministern ledde förresten arbetet med nationalspråksstrategin.

Skolelevers inställning till det andra nationalspråket har undersökts flera gånger i olika åldersklasser, och eftersom den här rätt snäva skolspråksvinklingen nått en medial hegemoni har det ringats in rader av problem av de slag som känns hanterbara: Att en del elever, som har en bra lärare, tycker att inhemska språk är roligt. Att de som känner att de hänger med i undervisningen också tycker om skolämnet, medan de som kämpar är mer negativa. Att de flesta elever styrs av precis samma utilitaristiska motivation som jag hade till finskan förr – man vill kunna få ett jobb, man strävar efter nyttan. 

Vi vet också att eleverna frågar efter mer verklighet, mindre pulpet. Mer film, kultur och riktiga människor att träffa. Ett annat problem som påtalas är att många finska elever läser om kulturen i Sverige men förbiser svenskan i Finland. 

Men det finns mindre kvalitativ kunskap om det mer svårhanterliga: den rent känslomässiga bottenklangen, och varifrån den kommer. Hur de individuella känslorna uppstått tycks ha ett sekundärt värde i argumentationen. När svensklärare i finska skolor vittnar om att det offentliga ifrågasättandet av skolsvenskan har en negativ effekt på elevernas motivation greppar vi gärna tag i det här slagträet och härjar om det, men glömmer fråga oss varför det här inte gäller alla elever. Många fortsätter ju tycka om sin svenskundervisning, och verkar i sina känslor eller grundvärderingar mer resistenta mot den hetsiga debatten. Andra – som kanske redan haft en benägenhet att leta efter argument för sin avoghet – plockar dem när de bjuds som lågt hängande frukter. 

Det är den här bakomliggande benägenheten som är intressant. Var kärlekens början finns, eller inte finns. Den personberättelsen syns inte i statistik.

Ett liknande ytskrap blir samhällsdebatten där skolbarnen bytts ut mot vuxna politiker.

Medan svenskans framtid – förstås med all rätt – ses via lagtexters fallgropar, regeringens reformer och förvaltning, frågar jag ändå: Kan man förhålla sig till politik (och till politiker) utan att förhålla sig till den 11-åriga pojken i Östersundom eller till ministerpappan som funderar över sina barns språkbad? 

De två politikerna är personer med helt olika partifärg, så deras instinkter och bevekelsegrunder är något som funnits hos dem redan före ansökan om partimedlemskap och långt före de ställt upp i val. Svenskan lever på politiska linjedragningar – men bakom dem är berättelserna högst personliga. 

De känslor som råder i samhället år 2030 föds ungefär i dag. Känslor och sinnlig egendom är i sista hand, efter att allt annat analyserats bort, det första och sista tomma fältet hos var och en.