Plats för integration i välfärdssamhället?

Jag ser på galan Svenska hjältar på TV4. Bland pristagarna finns två unga kvinnor som sagt upp sig från sina jobb för att jobba med föreningen ”Hej Främling”. De ordnar sport- och kulturaktiviteter för invandrare, helt på ideell basis. Jag tänker på de nyfinländare som bosatt sig i min hemstad. Det är tydligt var integrationen lyckats bäst, nämligen i juniorfotbollslagen. Där igen; föreningar som till stor del drivs av frivilliga krafter.

Civilsamhället har många drag som är fördelaktiga för integration; man kan reagera snabbt, fungera smidigt med lite byråkrati och låga kostnader. Föreningar engagerar många människor, och har alltså ett socialt nätverk att erbjuda nyfinländare. Prisutdelningen i Svenska Hjältar är ett bra exempel på en annan av civilsamhällets stora fördelar; verksamheten drivas av de engagerade och motiverade. De som brinner för sin sak, och i bästa fall också lyckas förmedla sin entusiasm vidare. Att nyanlända integreras är viktigt ur många aspekter; deras välmående, deras framtid som aktiva samhällsmedborgare och Finlands behov av arbetskraft. Men särskilt med tanke på attityder tror jag det är viktigt att många finländare har möjlighet att delta i integrationsarbetet. Främst för att den maktlöshet som många upplever inför förändringar i samband med invandring inte ska ta sig uttryck i rädsla och främlingsfientlighet, utan istället i handlingskraft.

Är det då föreningarna som ska lösa integrationsproblemen – billigt och bra? De som vill engagera sig får göra det, allt är frivilligt. Är det så enkelt? Jag påstår att det är viktigt att integration också blir en självklar del av välfärdssamhället. Annars finns det en risk att den inte prioriteras när resurser fördelas, och att integration blir något som ska skötas av de som orkar, har tid och tycker det är viktigt. Det talas varmt om den tredje sektorns betydelse och möjligheter. Trots det kan man inte förneka att den i allmänhetens ögon ses som lite mindre viktig och seriös än kommunal och privat verksamhet, något som görs lite vid sidan om.  Jag misstänker alltså att något som börjar skötas ideellt senare har svårt att ta sig in i kommunernas budgeter om frivilligkrafterna tryter.

Intervjun med de svenska hjältarna avslöjar inte hur de haft ekonomisk möjlighet att jobba med föreningen på heltid. Inte heller ser man alla de projekt som startats med stor iver, men sedan runnit ut i sanden när tiden, orken eller resurserna tagit slut. När trycket på arbetsplatsen ökar är frivilligarbetet kanske det första man offrar. Samtidigt som civilsamhället är en enorm resurs har det begränsningar. Utan att på något sätt misstro finländarnas välvilja och talkoanda påstår jag att det finns en risk med att sätta för stort ansvar på frivilliga krafter.

Menar jag då att kommunerna ska ta över allt integrationsarbete? Absolut inte. Mycket av det som är specifikt för tredje sektorn är precis vad som behövs inom integrationsarbete. Men den offentliga sektorn behöver finnas med som stöd. Utmaningen är att hitta en modell för hur ideella aktörer kan få stöd, utan att förlora sin särart. Alltså, hur erbjuder man säkerhet och kontinuitet utan att samtidigt låsa föreningar i resurskrävande redovisningar, ansökningar och förhandlingar? En risk är att just den smidighet och flexibilitet som från början gör tredje sektorn bra på integration försvinner.

Historiskt sett har det funnits en viss motsättning mellan politiska krafter som vill bygga upp en stark välfärdsstat och de som betonat vikten av ideella organisationer och civilsamhälle. Nu kan man se att de gränser mellan offentlig, privat och tredje sektor som uppfattats som så tydliga börjar luckras upp. Föreningar och privata företag tar över offentliga uppgifter och företag tänker på socialt ansvar. Olika hybridformer av verksamhet blir vanligare, och här finns möjligheter att skapa nya integrationsstrukturer. Sektoröverskridande samarbete är också viktigt för synen på ansvar. På samma sätt som finländares välmående eller marginalisering är allas angelägenhet, gäller det också för nyfinländares behov. Det är viktigt att integrationsarbete blir hela samhällets uppgift, och upplevs berättigat att bekosta med skattemedel. Ett ökat samarbete mellan sektorerna skulle också kunna överbygga den inbillade skillnaden mellan medborgare och civilsamhälle å ena sidan, och en opersonlig stat eller kommun å andra sidan. Den enas uppgift är också den andras. Det behöver inte finnas en motsättning mellan en stark välfärdsstat och aktivt deltagande från civilsamhällets sida.

 


Magma akademin III har avslutat sin kurs med en uppskattad resa till Bryssel, 
där deltagarna bekantade sig med EU och Nato. 
Elva av årets deltagare delar med sig av sina intryck av akademikursen 
i kolumner på denna webbplats.