Styrka genom öppenhet, delaktighet och mångfald

I en tid som präglas av ökad invandring i Europa, ett osäkert ekonomiskt läge och ett polariserat och allt hårdare politiskt klimat, aktualiseras frågan om vilka implikationer den pågående samhällsutvecklingen har för det svenska i Finland. Vilken är betydelsen av svenska i en värld som är allt mer global och hur bör vi förhålla oss till och utveckla den för att svenskan i Finland ska överleva och vara livskraftig också år 2030? Utmaningen ligger i att varva småskaligheten med det globala, att ta till oss en finlandssvenskhet som ger utrymme för mångfald men som samtidigt bildar ett betydelsefullt sammanhang för alla som vill ta del av det svenska i Finland.

Den Taxellska paradoxen har haft en stor inverkan på hur man arbetat för att bevara svenskans ställning i landet. Den lär oss att tvåspråkiga lösningar till sist tenderar att bli enspråkigt finska. Eller omvänt – att den bästa garanten för Finlands tvåspråkighet är enspråkigt svenska lösningar. Detta tillvägagångssätt har gett oss starka svenska institutioner inom samhällets olika områden - ett svenskt utbildningssystem som omfattar allt från dagvård till högre utbildning, samt mediehus, föreningar och andra instanser som spelar en viktig språklig och identitetsskapande roll för många av oss.

Det är alldeles klart att vi behöver starka svenska institutioner och särlösningar för att skapa hållbara strukturer som tillgodoser de svenska behoven. Men då samhället utvecklas bör man begrunda vilka konsekvenser separata rum har för den språkliga och kulturella mångfalden? För hur synlig är egentligen svenskan och finlandssvenskheten för någon som inte upplever sig tillhöra den? För visst har, åtminstone vi tvåspråkiga finlandssvenskar, en tendens att osynliggöra det svenska i oss då vi är bland icke-svenskspråkiga. Vi byter artigt språk till finska så fort en finskspråkig person sätter sig i ett för övrigt svenskspråkigt sällskap - vi vill inte vara besvärliga utan medgörliga och konstruktiva. Men samtidigt berövar vi personen på möjligheten att vara delaktig i ett sammanhang som kännetecknas av mångfald och flerspråkighet. Trots att svenskan är en viktig identitetsmarkör för många av oss glömmer vi att denna mångfald kunde vara en tillgång för oss alla.

Separationen börjar tidigt. I vår tvåspråkiga familj har frågan blivit aktuell då vi stod inför valet av daghem för vår dotter. För både min finskspråkiga man och mig kändes valet självklart. Hon ska gå på svenskt dagis - då får hon stöd för svenskan i en annars ganska finskspråkig innerstadsmiljö. Att det svenska daghemmet ligger längre bort gör inget, också en mörk novemberdag då vi cyklar hem i regnet vet jag att vi valt rätt. Att bemöda sig lite extra för att få tillgång till en bra dagvård på min dotters modersmål är alla gånger värt besväret. Lite fundersam blir jag däremot då jag inser att alla andra barn i våra kvarter går på samma finskspråkiga dagis och snart även i samma kvartersskola. Vi diskuterar frågan hemma - innebär vårt val att hon blir utanför närgemenskapen och blir hennes vänskapsförhållanden till barnen på gården svagare för att hon inte träffar dem så ofta? Vi lugnar oss snart och inser att hon inte alls går miste om något, tvärtom kan hon ju få ut det bästa av två världar. Men mina tankar återgår till barnen på gården - borde inte de också ha möjlighet att ta del av dessa två världar?

Frågan aktualiseras också i förhållande till andra minoritetsgrupper. De senaste årens flyktingtillströmningar väcker frågor gällande det svenska och många undrar hur en ökad invandring kommer att påverka de gamla minoriteternas ställning och position. Vilken betydelse har det svenska i en allt mer global värld och hur kommer kommande generationer att identifiera sig med finlandssvenskheten?

Invandringen bör ses som en möjlighet för det svenska i Finland. Som en minoritet som i internationell jämförelse är väl etablerad i samhället och vars rättigheter är väl inbyggda på institutionell nivå bör vi finlandssvenskar jobba aktivt för att också nyanlända skall hitta sin plats i vårt samhälle. På denna front har vi dessutom en hel del att erbjuda. Med utgångspunkt i erfarenheterna från de många lyckade integrationssatsningarna på svenska i Österbottniska kommuner bör vi även på andra håll i landet aktivt jobba för att välkomna de nyanlända till finlandssvenska gemenskaper och till att lära sig svenska.  Studier visar att många invandrare har en positiv inställning till svenska och över hälften av utlänningarna i huvudstadsregionen uppger att de vill lära sig både svenska och finska[1]. För många invandrare kunde svenskan även erbjuda en genväg till finskt medborgarskap.

Men få är de tvåspråkiga kommuner som erbjuder svenska som integrationsspråk i dagens läge. Kanske tänker man sig att förutsättningarna för en lyckad integrationsprocess inte uppfylls om minoritet integreras i minoritet. Men fördelarna - de många välkomnande svenskspråkiga närsamhällena och tillgången till den nordiska arbetsmarknaden för att bara nämna några - visar otvivelaktigt att vi såväl på strukturell som på personlig nivå bör jobba för att svenska som integrationsspråk blir ett veritabelt alternativ inom snar framtid.

Jag anser inte att vi skall förkasta den Taxellska paradoxen totalt. Vi behöver de helt svenska sammanhangen för att kunna utvecklas språkligt och för att ha tillgång till svensk service i olika livsskeden. Men frågan är om svenskan i Finland kan överleva om den endast vidkommer oss själva? För att öka förståelsen för de svenska behoven och visa på två- och flerspråkighetens fördelar behöver vi skapa sammanhang som också inkluderar andra, sammanhang som ger utrymme för parallell- och flerspråkighet och mångfald, sammanhang där också majoritetsbefolkningen och andra minoriteter får ta del av det svenska i vår kultur. Må det sen vara i form av mångkulturella babycaféer på Luckan, tvåspråkiga examina på högskolenivå eller ett försök med en nordisk eller tvåspråkig skola där eleverna får tillgång till de två världarna tillsammans. Inte istället för de helt svenska verksamheterna utan som ett komplement till dem.

I en tid som präglas av polarisering - med oroväckande tendenser där rasistiska uttalanden ter sig normala men där allt fler röster också höjs för att bejaka mångfalden - bör vi också bli bättre på att prata om vilken innebörd svenskan och finlandssvenskarna har för samhället i stort. Det handlar i allra högsta grad om värderingar. Att vi i Finland har lyckats skapa strukturella förutsättningar för den finlandssvenska minoriteten att leva ett fullskaligt liv på sitt modersmål berättar om ett bildat lands förmåga att inkludera snarare än exkludera och att se mångfald som en rikedom istället för ett hot. Detta är något som alla i Finland borde känna stolthet över. I en allt mer globaliserad värld, där framtiden på många sätt är oviss, bör vi finlandssvenskar gå i bräschen för ett samhälle som omfamnar mångfalden. Vi bör jobba för en finlandssvenskhet som står för inklusion, öppenhet och delaktighet. En finlandssvenskhet som bildar ett betydelsefullt sammanhang för alla som vill ta del av det svenska i Finland.

[1] Creutz, K & Helander, M. Via svenska – Den svenskspråkiga integrationsvägen. Magma-studie 1/2012.