Svenskan, ett led i framgång

Då vi talar om svenskan i Finland talar vi ofta om domänförluster.  Ändå har svenskan under hela sin existens i många avseenden varit en länk i en kedja av framgång.

Hit hör inte minst att många av våra riktigt framgångsrika entreprenörer i vårt land har haft svenska som modersmål.

Framgången baserar sig inte på språk, den har snarare en koppling till den kultur som är knuten till ett språk. Många finlandssvenska familjeföretag ligger nära den rikssvenska näringslivskulturen som baserar sig på kommunikation, teamarbete och förankring av beslut.

Under senare årtionden har svenskan i Finland också tangerat ett allmängiltigt minoritets- eller underdogperspektiv som kan ha varit till viss nytta i konkurrensen med majoritetsspråket.

Jag gjorde en gång en intervju med en man ur den romska befolkningen. Intervjuns innehåll har fallit i glömska förutom ett enda citat, som har etsat sig in desto tydligare:

En företrädare för romer måste alltid prestera bättre än genomsnittet för att bli erkänd och uppskattad.

Vårt samtal gällde i huvudsak arbetslivet.  Den romska mannen hade arbetat inom metallindustrin inom vilken han hade namn om sig som en duktig arbetskarl.

Det hade gett honom människovärde i både arbetslaget och i närsamhället. Uttalandet ringar in principen om minoritetens villkor som alltid är strängare än majoritetens.

På samma sätt måste finlandssvenskar på ett generellt och allmänt plan prestera bättre än snittet för att bli erkända och uppmärksammade av språkmajoriteten. I och med att kravet finns där blir också resultatet för det mesta riktigt bra.

Den riktigt stora framtidsfrågan för den svenskspråkiga i Finland gäller förstås hur samhället kommer att utvecklas framöver. De strukturella nedmonteringar och centraliseringar vi ser komma i en nära framtid ger en vink om att förändringarna blir stora.

Får Centern bestämma kommer landskapen att successivt gripa sig an den roll de finländska kommunerna har haft för närservice och dess finansiering. Även om omställningen från ett kommunalt till ett regionalt självstyre blir smärtsam kommer landskapen säkert på sikt att finna sina platser som plattformar för samhälleliga beslut och det gemensamma bästa.

Statsstyrningen kommer med tiden att lätta, i synnerhet efter förmodade krav från befolkningen om en starkare, regional självstyrelse. Allt annat vore onaturligt.

Vi ser redan i dag många olika tecken på att nationalstaten med dess rikspolitiska beslutsorgan förlorar i inflytande och legitimitet, bland annat som en följd av globalisering, digitalisering och framväxt av nya, gränsöverskridande nätverk.

Följaktligen kommer det år 2030 inte heller att vara lika viktigt för de svenskspråkiga att ha aktiva intressebevakare i rikspolitiken som det är i dag. Men samtidigt blir regionpolitiken allt viktigare.

Den som tvivlar att vi kommer att gå denna väg kan se på Sverige som redan i dag har hunnit längre i regionaliseringen än Finland. I de svenska, perifera regionerna existerar inte tillnärmelsevis samma huvudstadsberoende som i Finland.

Finländsk statistik visar tydligt att flerspråkiga kustregioner med svenskan som ett starkt inslag presterar bättre i sysselsättning, bnp-värde och industriellt förädlingsvärde än flera andra finländska regioner.  Till dessa framgångsregioner har vi räknat Åland, Nyland, Åboland och Österbotten.

Alltså är det här - på den regionala fronten - som de finlandssvenska, politiska aktörerna borde sätta in mestadelen av sin kraft och energi framöver. Siktet bör vara inställt på en successivt ökande självständighet i förhållande till den finländska statsmakten och ett maximerat, riksgränsöverskridande samarbete med de övriga nordiska länderna inom vilka svenskan har status som huvudspråk.

Mest framgångsrika regioner i Norden blir de som investerar i en god infrastruktur som möjliggör täta och smidiga kontakter med omvärlden. Invandringen, och kanske speciellt arbetskraftsinvandringen, ger också regionala konkurrensfördelar samtidigt som den förutsätter en hög nivå på samhällsservicen.

En sådan hög nivå på samhällsservicen kan inte åstadkommas på annat sätt än via beslutsfattande som inte förfördelar utan tvärtom belönar de regioner som är mest framgångsrika. Regional framgång kan knappast åstadkommas på annat sätt än att de självstyrande regionerna ges rätt till en egen, oinskränkt beskattningsrätt som i sin tur möjliggör en valfri servicenivå inom vård och omsorg.

Den vägen går det att skapa kulturpolitikens och de goda värderingarnas renässans och ett närsamhälle som bygger på livskvalitet, trygghet och styrka. Det är så vi skapar ett tillitens och förtrolighetens samhälle där gränserna mellan arbete och fritid flyter ihop till en harmonisk helhet.

I detta framtidssamhälle finns också en option på en uppgraderad variant av den bruksmentalitet som tog hand om sina anställda från vaggan till graven, i utbyte mot en medborgerlig team- och talkoanda. Kollektivtransporten dit förutsätter en fungerande samhällsdebatt som involverar alla de politiska krafter som står till buds.

I och med den smärtsamma, massmediala omstrukturering som pågår är det inte givet att dagens mediekoncerner är huvudmän för den svenska delen av den debatten. Det här gäller i synnerhet som både de stiftelseägda mediekoncernerna och Yle har påtaglig dragning mot en allfinlandssvensk konsolidering som går hand i hand med urbanismen och den nationella centraliseringstendensen.

Vi kommer sannolikt att få uppleva motreaktioner i form av regionala och kanske till och med en och annan riksgränsöverskridande opinionsbildning som argumenterar för andra samhällsvärden än de nationella.

Vi kommer förmodligen att få uppleva en mängd olika digitala nätverk som flockas kring både kommersiella intressen och olika samhälleliga viljor och intresseinriktningar. Vi kommer att få se nya intressenätverk som via demokratiska, digitala medlemsomröstningar utser egna förtroendevalda att föra deras talan.

Dynamiken mellan kulturer, kulturmöten, kommer att berika detta mångkulturella samhälle. Vi kommer att både se en hel kakafoni av anonyma röster och en och annan mer etisk och hållbar samhällsdebatt som förs under ansvar, på olika språk.

Frågan om var vi landar har inget svar eftersom förändringen kommer att vara permanent och ingen i dagsläget har möjlighet att förutspå styrkan i den framtida, politiska mobiliseringen. Men modersmålet svenskan kommer de svenskspråkiga i vilket fall som helst inte att kunna berövas på så länge språket är en del av den egna identiteten.

Vi kan också ta för givet att den tongivande framtidsdebatt som baserar sig på tolerans och internationalism också i fortsättningen kommer att föras på svenska i Finland.

Minoritetens villkor är alltid strängare än majoritetens. Det härdar och sporrar finlandssvenskarna i konkurrensen.

Därför blir resultatet ofta riktigt bra.