På svenska i Finland i en oviss framtid

Framtiden är inte en ny gårdag

Beslutsfattande i samhällsfrågor är en ädel, och svår, konst. Spänningsfältet mellan gårdag och morgondag är stort, och beslut måste fattas i nuet. Vi vet att gårdagen inte kommer tillbaka, men det är lättare att försvara och bevara det gångna än att skapa samsyn kring det kommande. Bristen på samsyn kan skapa framtider som är mindre önskade.

Finland urbaniseras, utvecklingen speciellt i huvudstadsregionen är snabb. Inflyttningen är stor, huvudstaden och hela landet är allt mer mångspråkigt. Befolkningen åldras, försörjningskvoten försämras. Statsfinanserna är ansträngda, och kräver omdispositionering av de offentliga medlen. Utbildning, vård och övriga sociala tjänster omprövas. Mycket av det vi tar för givet kan vara ifrågasatt i framtiden.

Svenskfinland är en liten geografiskt splittrad minoritetsgemenskap. Från att historiskt haft en stark röst i samhället är de knappt 300 000 finlandssvenskarna nu en relativt sett minskande del av Finlands befolkning. Vi behöver en initierad diskussion om hur samhällets förändring påverkar svenskan i Finland, och hur olika faktorer kan driva utvecklingen. Att klamra sig fast vid gamla lösningar, eller blunda för att samhället förändras ökar vår sårbarhet. Vi måste ha en uppfattning om möjliga framtider i det allt mer komplexa samhället, lära oss vara agila och reagera på ny information och nya omständigheter. Framtidsdriven dialog skapar vision och agenda för att trygga det svenska i Finland, om vi så vill.

I denna essä dryftar vi, genom två olika samtal som förs i två hem i Svenskfinland sommaren 2030, några frågor som vi tror har stor betydelse för att forma framtiden för svenskan i Finland.

Augustikväll 2030 i Kumpula (f.d. Gumtäkt)

”Mamma, vad blir det för middag?” ropar sonen, och fortsätter, till sin flickvän, ”Stannar du på middag?”.  Hon är hemma från Syrien, och kom hit som barn när hennes föräldrar flydde oroligheterna i sitt hemland. Efter 15 år i landet är hon flytande på både finska och svenska. Svenskan lärde hon sig i skolan. Det tog många år före familjen kände sig säker på att få stanna i Finland, och de lärde sig både svenska och finska, för att vid behov hitta ett hem i ett annat nordiskt land. Kort efter att de kom till Finland avvecklades den obligatoriska skolsvenskan, och oron var stor för svenskans framtid i Finland. Men oron visade sig obefogad. Den bestående höga arbetslösheten var en av orsakerna till att de finlandssvenska fondernas massiva kampanj om fördelarna med att kunna svenska lyckades så väl. Man betonade konkurrensfördelar på arbetsmarknaden då den globaliserade tillvaron kräver språkkunskaper. I kombination med att pedagogiken utvecklades och språkstudierna inleddes tidigare, blev efterfrågan på undervisning i svenska stor. Skolorna insåg att det lönade sig att erbjuda svenskundervisning för att klara sig i konkurrensen om det bästa elevmaterialet.

Vid middagsbordet funderar min son om han skall ta tåget till Vasa imorgon, där han studerar, eller stanna hemma och delta i undervisningen virtuellt. Jag övertalar honom att stanna, så att han får träffa sin syster som kommer hem imorgon. Hon har, likt så många av sina studiekamrater, valt att arbeta i Sverige. Den här veckan kommer hon hem för att delta i sin scoutkårs jubileumsfest. Vad många hobbyn barnen hade! Hobbyutbudet på svenska ökade markant i takt med att det blev svårare att få eftermiddagsvård för barnen, och när man insåg att svenskan i huvudstadsregionen behövde levande rum för att överleva.

Hon var bland de första barn som gick i den nya trespråkiga skolan, där man i samma byggnad samlade undervisning på svenska, finska och engelska. Så mycket oro det fanns för att de finlandssvenska barnen skulle tappa sin svenska! I efterhand känns det lite lustigt, med tanke på hur mycket finska våra äldre barn pratade på sina helt svenska skolgårdar.

På Långholmen

”Tur att man hann spara inför pensionen och ta nödvändiga försäkringar, annars hade det inte blivit någon punsch ikväll”. Vi, två gamla vänner, sitter och funderar på livet efter social- och hälsovårdsreformen. Trycket på socialvårdens tjänsteutbud och hälsovården är stort. Från barnarådgivning till åldringsvård. Utöver basala offentligt finansierade tjänster är det mesta nu avgiftsbelagt.

Och språkfrågan accentueras. Av landets knappt sex miljoner invånare är finlandssvenskarna nu en mindre grupp än de ca 400 000 med annat modersmål. Behovet av kunskaper i olika språk kan inte lösas med traditionella metoder. Dock har den teknologiska utvecklingen gått så långt att systemets beroende av tid, rum och språk har minskat. ”Jo det stämmer. Och fast det kostar lite så visst är det skönt att kolla hälsan varje vecka framför TV:n. Tänk att den där ’doktor Otto’ kan göra diagnos bara för att jag håller i en dosa och har en manick i örat. Och alltid pratar han svenska, fast man ser ju att de olika läkarna varje vecka är från Långtbortistan”.  

Tur med teknik för det finns ju inga pengar mera för att hjälpa oss gamlingar att röra oss. Taxisedlarna försvann och inget kom i stället. Vi håller på att isoleras på vår ö”. I större skala är frågan mycket aktuell. Statens infrastruktursatsningar har koncentrerats till tillväxtaxeln Helsingfors-Tammerfors. Höghastighetståg  etc accelererar tillväxt och inflyttning från det övriga Finland. Utanför finns mest isolerade öar med utflyttning och dystra framtidsutsikter. Den finländska ekonomin återhämtar sig alltför långsamt. Visserligen är statens finanser i balans, men mycket har man skurit i.

”Såg du annars att Klippö-Kalle gick bort” frågar Knut. ”Nej, jag läser mest tyska informationskällor. Det måste ha stått i ’Bladet’ och det har jag slutat med. Det kunde kanske kallas ’Annonsblad för födda, vigda och döda’. Inget egentligt redaktionellt material”. Knut småler. ”Och Yles utbud på svenska är ju lika knappt som det på swahili. Österbottningarna har det ju lite bättre då de lyckats hålla kvar något som kan kallas en svenskspråkig tidning. Svenskfinland finns kanske i Molpe och vi svenskspråkiga i södra Finland lever i någon ny blandkultur”.  ”Då måste man fråga sig vad de starka finlandssvenska institutionerna gjorde förr då de lyckades hålla samman vår språkgrupp och driva dess intressen”.

Tystnaden sänker sig i den mörknande augustikvällen. ”Som tur är har vi ju kräftskivan kvar”.

Svenskfinland kommer att förändras. De två samtalen ovan ger små inblickar i hur det kanske kan te sig i en rätt snar framtid, med sina utmaningar och möjligheter. Vi finlandssvenskar har all orsak att försöka förstå vilka faktorer som påverkar oss, och att snarare än försvara  det förgångna,  aktivt vara med och skapa en finlandssvensk framtid som beaktar att världen omkring oss förändrats. Om det inte är vi som driver den förändringen, kommer någon annan att göra det – för eller emot oss.