Det finns en stark tendens att gestalta svenskhetens framtid i vårt land i ett alltför snävt nationellt perspektiv. Jo, det är väsentligt att den svensk- och tvåspråkiga befolkningens språkliga rättigheter regleras och stöds genom lagstiftning och politisk bevakning både på nationell och EU-nivå. Och visst, det är utmärkt att antalet svenskregistrerade finländare just nu ökar och har relativt goda chanser att göra det även framöver.

Men ingendera av dessa faktorer avgör hur det i längden går för Finlands svenskhet. Nationalstaternas politiska kulturer (institutioner, lagar, offentligheter, värderingar) utgör förstås basen för vad som är möjligt och realistiskt att uppnå. Men deras gemensamma satsningar är i hög grad avhängiga av hur väl de sköter sina statsfinanser och framförallt hur de klarar sig i den globala ekonomin. Och vid sidan av den nationella politiska kulturen och näringslivets konkurrenskraft påverkas nationalstaternas samhällsutveckling naturligtvis även också av geopolitiska förskjutningar och motsättningar både nära och fjärran.

Okej, vilka scenarier kan skönjas om vi granskar de ekonomiska drivkrafternas effekter på Finlands svenskhet under följande två decennier? Som många vet opererar alla dessa siare som kallas för framtidsforskare med tre scenarier, det vill säga en usel, en lagom och en superbra utvecklingskurva.

Vi börjar med den tråkigaste framtidsvyn. Om Finlands regering inte lyckas driva igenom ett tillräckligt antal strukturella reformer som förbättrar landets ekonomiska konkurrenskraft så tvingas statsmakten även i fortsättningen skära ned på sina utgifter. Detta drabbar inte enbart dem som har det färdigt dåligt. I farozonen kommer då också den del av Finlands svenskhet som finansieras med skattemedel, det vill säga utbildningsväsendet, den statsfinansierade kulturproduktionen och Rundradions svenskspråkiga enheter.

Lyckas regeringens bättre med sina strukturreformer och tillväxten igen får fart ramlar det också mera skatteintäkter i statskassan. Då blir det lättare att försvara en fortsatt finansiering av dessa för svenskheten så nödvändiga institutioner och verksamheter. Visserligen skulle en förbättrad ekonomi medföra att Finlands uppkoppling till den digitalt fungerande globalkulturen förstärks, vilket oundvikligen löser upp den finlandssvenska gemenskapen. Dessutom skulle en ny tillväxtperiod attrahera en växande mängd invandrare, vars förståelse för svenska särlösningar inte rimligen kan vara större än den finskspråkiga majoritetsbefolkningens välvilja i denna fråga.

Det är svårt att se hur Finland kunde klara sig riktigt bra i den globala ekonomin under följande årtionden. Demograferna gör nämligen gällande att Finland 2035 har Europas äldsta befolkning – helt oberoende av hur mycket ny arbetskraft vi lyckas få från utlandet. Men låt oss säga att två-tre nya megaframgångar a la Nokia skulle dyka upp ur tomma intet. Då skulle statskassan åter bli stabil och inställningen till landets svenskhet vara mera generös. Men faktum är att inte ens det skulle nödvändigtvis innebära en fortsättning på det som vi idag förstår med finlandssvenskheten. Finlands ekonomiska och kulturella integration med Sverige skulle självfallet intensifieras och i takt med detta skulle svenskheten i Finland länkas starkare till Sverige och resten av Norden.  Visst vore det på många sätt idealiskt. Men samtidigt skulle det innebära ett ”loppu-slut” för den förställda gemenskap som vi försöker kalla Svenskfinland.

Sedan var det geopolitikens långtidseffekter. Går det riktigt åt pipan för EU får vi bevittna en återgång till ett lapptäcke av vresigt agerande nationalstater, som gärna avreagerar sig också på sina minoriteter. Ännu värre går det om Ryssland driver in ett kaos och gör något verkligt dumt eller oförutsett. Finland är precis på samma ställe på kartan som t.ex. 1809, 1917 eller 1939. Krig och kriser förstärker vanligtvis den nationella endräkten. Men hur går det med endräkten om hundratusentals flyktingar väller över gränsen och Finland drabbas av en systemkollaps?

Nåja, ett mera troligt alternativ är att både EU och Ryssland stapplar vidare och den europeiska geopolitiken på något sätt stabiliseras. Då tar den europeiska integrationen återigen några steg framåt och Nato blir unionens gemensamma försvarsallians på riktigt. Detta skulle även gynna Finland och öka chanserna för att nationalstaterna skulle omvandlas till delstater. Unionen skulle börja gestaltas och administreras mera som ekonomiska och språkliga regioner. Man skulle inse att det finns flera geografiskt omfattande språkområden i Östersjöregionen som överlappar varandra. En svensk, en finsk och en estnisk sådan, som var och en kunde administreras från sina språkliga centra, dvs från Stockholm, Helsingfors och Tallinn. Det svenska Finlands språkliga och kulturella välgång skulle falla på Stockholms ansvar. Och på samma sätt kunde sverigefinnarnas språkliga behov och rättigheter äntligen skötas ifrån Helsingfors.

Vad vore då den bästa av alla världar för det svenska Finland? Kanske ett steg till i den europeiska integrationen, det vill säga konstruktionen av en nordisk delstat med Stockholm som centrum. Men ho vet när vi får se en sådan. Knappast år 2030!