Norden behöver reformvilja

Den nordiska välfärdsmodellen, som den ser ut idag, står inför kolossala utmaningar. Utan en grundlig reform kommer den inte att överleva de kommande decennierna. Detta som en naturlig följd av såväl interna som externa faktorer.

Den nordiska modellen innefattar enligt tradition element som starka fackorganisationer som värnar om arbetstagarnas rättigheter, en kostnadsfri utbildning för gemene medborgare samt näst intill kostnadsfri sjukvård. I framtiden finns inte de ekonomiska förutsättningarna som krävs för att upprätthålla den modell som tillämpas idag. Den nordiska välfärden är dömd ifall man inte accepterar faktum, justerar strukturerna och ser över kostnaderna.

Roten till den nordiska välfärdsmodellens problem ligger i huvudsak i tre faktorer. Dessa är den alltjämt tilltagande globaliseringen och dess konsekvenser för den nordiska arbetsmarknaden, institutioner som inte anpassar sig till de rådande omständigheterna samt den ofördelaktiga demografiska utvecklingen.

Globaliseringen och den ökande konkurrensen medför stora bekymmer. De stora, i huvudsak asiatiska länderna som infört marknadsekonomi har bidragit till en utveckling där nordisk industri söker sig till exempelvis Kina och Indien på grund av de lägre produktionskostnaderna, och för samtidigt med sig såväl skatteöre som arbetsplatser. Den nordiska arbetskraftens och produktionens pris är med andra ord inte konkurrenskraftig i jämförelse med de folkrika, kraftigt växande länderna. Detta är något som man tampas med speciellt i Finland, där exporten inte repat sig efter kraschen 2008. Regeringens försök till att uppnå en lägre löne- och således kostnadsnivå genom överenskommelser mellan arbetspartsförbunden under hösten 2015 har inte burit frukt. Hotet av att det kommande året blir strejkfyllt är överhängande. Problemets kärna är att man under de gångna åren överlåtit för mycket makt åt arbetspartsorganisationerna. Dessa har beslagtagit rätten att prissätta det nordiska arbetet, och gjort regeringen handlingsförlamad. Detta maktförhållande är naturligtvis svårt att rubba retroaktivt.

Detta gör en naturlig åsnebrygga till det stora interna problemet i den nordiska välfärdsmodellen, vars grundsten är trepartsöverenskommelsen, och den stelhet den skapar på arbetsmarknaden. I en värld där globala trender uppkommer och avtar i snabb takt är flexibilitet såväl i avtal som i attityder nyckeln till framgång. I Danmark har man under 2000-talet framgångsrikt tillämpat ett flexiblare system på arbetsmarknaden. Denna ”flexicurity”- modell kunde utgöra en god grundmodell för de övriga nordiska länderna. Det som behövs är möjligheten att lokalt komma överens om arbetsvillkor och ersättningar på arbetsplatsen. Detta skulle göra det möjligt att omförhandla löner i tider där företagen går back, vilket skulle minska behovet av uppsägningar.

I Sverige har man tillämpat ett felaktigt nyliberalt tillvägagångssätt då man reformerat skolväsendet. Istället för att införa en hårdare kamp om färre studieplatser på högskolenivå har man privatiserat dagvården och grundskolan. En konsekvens av denna utveckling är raset i PISA-rankingen. Vidare bör man ta i beaktande att de höga skatterna i de nordiska länderna fungerar som push-faktorer ifall de högutbildade som står för den större delen av skatteinkomsterna inte anser sig få ”valuta för pengarna”. Detta betonar kraven om att den service välfärdsstaten erbjuder bör vara av hög kvalitet - det räcker inte med att den finns tillgänglig för alla.

En annan, relativt uppenbar följd av globaliseringen är den låga tröskeln för begåvade och flitiga unga att flytta utomlands. Universitet med högklassig utbildning och arbetsmöjligheter utomlands bidrar till ett brain drain-fenomen i norden, där man inom högskoleutbildningen prioriterar kvantitet framför kvalitet, och arbetsutbudet inom diverse fält är snävt. Den språkkunniga och ambitiösa ungdomen attraheras av möjligheterna i utlandet. Genom insatser som exempelvis den Europeiska unionen gjort som hämmar friktionsfri rörlighet av både kapital, varor och människor inom Europa, är hindren för emigration väldigt få. Högskolan i norden, speciellt i Finland, är med andra ord inte heller konkurrenskraftig då det gäller att ta vara på de främsta inhemska talangerna.

Privatiseringen är en naturlig följd av den relativt omfattande konsensusen inom det ekonomiska tänkandet i de nordiska länderna. Folkhemmet är ett minne blott i ett samhällsklimat som präglas av nyliberalism. Omstruktureringen och nedskärningarna i de offentliga utgifterna handlar inte endast om ideologiska opinioner - faktum är att den alltjämt åldrande befolkningen resulterar i att den arbetsföra populationen minskar i förhållande till dem som skall försörjas. Detta framtvingar reformer i samhället.

I de nordiska värderingarna ingår element som kräver en stor offentlig sektor. Frågan är hur denna sektor ska finansieras av en liten, exportberoende ekonomi i en fluktuerande och komplex värld, som kräver anpassning och flexibilitet. Svaret är inte entydigt. Säkert är att de nuvarande samhälleliga konstruktionerna inte kan upprätthållas i de rådande omständigheterna. Norden måste visa sig anpassningsbar för att det ska finnas förutsättningar för välfärden att existera i framtiden.

Magma akademin III har avslutat sin kurs med en uppskattad resa till Bryssel,
där deltagarna bekantade sig med EU och Nato. Elva av årets deltagare delar med sig av sina intryck av akademikursen i kolumner på denna webbplats.
De unga kolumnisterna alternerar med essäskribenterna.