Vad är det som gör att man fortsätter vara finlandssvensk trots att man inte måste, trots att man är lika hemma på finska. Eller om man egentligen lika väl kunde bo någon annanstans än i Finland, och leva på något annat språk?  För så ser verkligheten ut för många finlandssvenskar idag, och så kommer den att se ut för ännu flera år 2030. Svenskan är inte nödvändigtvis ett grundläggande behov som en given grupp som kallas finlandssvenskar har, utan något som en del av oss har utöver allt det andra. Man kanske har en förälder som är finsk, eller en förälder som är invandrare. Kanske har man en partner som man talar ett annat språk med, medan man jobbar på finska. Man kanske dagligen lever på två eller tre språk. Vad är det då som gör att man håller kvar svenskan, och ger den vidare till sina barn?

Jag tror det här är den frågan som bör ställas av alla de finlandssvenska institutioner som ser det som sin uppgift att bevara och främja svenskan. Men det är också en fråga som man inte ska försöka ge ett enkelt svar på. Jag tror man ska försöka svara så mångförgrenat och konkret på den som möjligt. Göra listor.

 Varför har till exempel jag blivit finlandssvensk, trots att min barndomsfamilj var helt finsk?

Jag lärde mig svenska eftersom vi bodde i Sverige när jag var mellan tre och fem år gammal. När vi flyttade tillbaka började jag på ett svenskt halvtidsdagis och gick hem till en svensk dagmamma på eftermiddagarna. Mina föräldrar var väldigt glada, dels över att jag fick kommunal dagvård, vilket inte hade varit någon självklarhet på 70-talet, och dels över att jag skulle kunna bevara den svenska som jag hade lärt mig. De pratade själva en hygglig tjänstemannasvenska, min pappa hade dessutom lärt sig svenska av kompisar när han var barn. De såg svenskan som en resurs för mig.

Från svenskt dagis fortsatte jag till svensk skola och när jag några år senare kom in i slukaråldern läste jag nästan enbart böcker på svenska. Det var aldrig problem att få tag på böcker, vi hade ett ganska bra skolbibliotek, tyckte jag då, och så fanns det ju svenska böcker både på biblioteket i Nordsjö och det stora biblioteket i Östra centrum.  Jag sjöng i flera år i Nordsjö barnkör som var en del av Matteus församlings barnkör. Mellan 11 och 19 spelade och sjöng jag i Brages musikskola (sedermera Sandels) vid Tölö torg. Mina klasskompisar spelade bland annat handboll på svenska och hörde till svenskspråkiga scoutkårer. I gymnasiet prenumererade jag (trots familjens språk) på Hbl.

Efter studenten började jag studera filosofi på svenska vid Helsingfors Universitet, och disputerade från det svenska filosofiämnet tolv år senare. Några år var min forskning finansierad av en rätt så finlandssvensk fond. Jag började skriva för den svenska vänstertidningen Ny Tid och jobbade också där i några år. Fortsättningsvid skriver jag helst på svenska.

Givetvis fanns det finsk dagvård, finska skolor, finska barnkörer och musikskolor, finska böcker, finsk filosofiutbildning, finsk vänster och finska kulturtidskrifter.  Jag kunde i princip närsomhelst ha trillat ur den svenskspråkiga på grund av någon verksamhet, jobb, utbildning, för jag har aldrig varit obekväm på finska. Men att jag blev finlandssvensk är helt beroende av en lång rad sammanhang som höll mig kvar i svenskan. Jag stannade i dem för att de var mina sammanhang och för att de på olika sätt var meningsfulla. Även om jag också gjorde saker på finska tog det finska aldrig över, för det var så mycket som hände på svenska. För att allt det där skulle hända krävdes insatser från stat, kommun, föräldrar, kyrka, föreningar, partier, stiftelser, universitet.

När svenskan för allt färre finlandssvenskar är det enda språket de kan vara hemma i, är svenskans framtid beroende av att det faller sig naturligt och meningsfullt för dem som talar svenska att fortsätta tala svenska, läsa svenska, skriva svenska, söka sig till svenska sammanhang och inte minst, tala svenska med sina barn. Begreppet ”svenska rum ”har gett ett på många sätt lyckat sätt att ringa in en heterogen mängd av platser, både materiella och immateriella, där svenskan lever och där man kan hjälpa den att leva vidare. De här rummen kan erbjuda platser där de svenskspråkiga obehindrat kan tala sitt modersmål. Men för en som har flera modersmål är just det där mindre viktigt. Det viktiga är att sammanhangen är meningsfulla i sig, att det händer intressanta saker på svenska: att det finns stora romaner, teater, film, barnprogram, radio, människor, tidskrifter, musikkritik, Strömsö, visor, snapsvisor, julkyrkor, och framför allt smal lyrik, diktsamlingar som kanske bara 20 personer verkligen läser, men som använder vårt idiom på helt nya sätt. Att det finns svenskspråkiga människor som man ser upp till, och svenska fester man går på för att ”alla är där”.

Vad svenskan i Finland behöver är ett rikt inre liv, en mångfald av verksamheter och sammanhang där man vill vara, stanna och höra till, men som man också kan besöka eller ta del av utan särskilt medlemskap.  Människan är av naturen verksam, och om inget händer där man talar svenska gör hon rätt i att gå någon annanstans. Det vill säga: vi är av naturen verksamma och om vi inte lyckas hålla de finlandssvenska sammanhangen fyllda med liv så förtjänar vi inga finlandsvenska sammanhang.

Vad kräver då det rika inre livet av de svenskspråkiga sammanhangen?

Framför allt kräver det att vi inte ser ner på det svenska. Man måste undvika provinsialism, inte snegla åt sidorna, satsa på meningsfulla sammanhang, göra saker tillsammans. Det går bra att skriva lika bra litteratur på finlandssvenska som på finska, man kan göra lika bra teater. Det går att skriva lika bra i finlandssvenska tidningar som i finska: vi ska inte nöja oss med något sämre. Vi måste också kunna känna igen det som är bra och ta vara på det. Om vi måste ta vara på våra sammanhang för att de är svenska, finns det risk för att de tynar bort. Men om vi tar hand om dem för att de är så fulla av liv så är de eviga.

Vad kräver det här av de olika finlandssvenska fonderna och stiftelserna?

Fonder måste se de finlandssvenska sammanhangen som fulla av liv. Man måste tro på det man finansierar och ge uttryck för det man tror på. Ett sätt att göra det är att kontinuerligt se över stipendiesummorna, så att de motsvarar det som betalas ut för motsvarande verksamheter på finska. Man ska inte ha chefer som uttrycker sig förklenande om det som finansieras, eller reagerar defensivt på kritik från fältet. Kritik är ett tecken på liv. Fonder kan inte ersätta stat, kommun och kyrka, men de kan inge hopp och skapa en känsla av möjligheter.

Och sist men inte minst: vad kräver det här av politikerna?

Den enda riktigt livsviktiga delen av min försvenskning var skolan: en plats där jag blev behandlad som vilket finlandssvenskt barn som helst och där jag framför allt älskade läsning och uppsatsskrivning. Svenskan i Finland är helt beroende av ett fungerande svenskt utbildningssystem och ett fungerande utbildningssystem är beroende av en stark offentlig sektor. En stark offentlig sektor är beroende av politiker som vill och vågar försvara offentliga tjänster och de skatter som krävs för att upprätthålla de offentliga tjänsterna på en god nivå. Det här är ingen självklarhet idag.

Det har länge framstått som ett mysterium för mig att finlandssvenskheten förväntas vara borgerligt liberal, samtidigt som borgerligheten allt mer handlar om att krympa ner den offentliga sektorn. Om den offentliga sektorn konstant måste dra ner på sina kostnader och centralisera, är svenskan ett av de goda ting vi så småningom inte längre har råd med. Kanske inte så mycket för att den skulle kosta så mycket (vilket den också gör), utan för att den offentliga knapphetens värld är en där allt som sticker upp är något som bör skäras ner. Det är en värld där man inte tål de många språkens överflöd, de små skolornas, de duktiga översättarnas, de tvåspråkiga vårdarnas, de smala diktsamlingarnas överflöd.

I den världen måste finlandssvenskan åtminstone vara socialliberal, om inte direkt vänster.