Den svenska sammanhållningen prövas

Förutsägelser som inte är baserade varken på fakta eller på trender i nuläget är enligt min mening rätt värdelösa. De tenderar att bli gissningar eller önsketänkande, dikterat av spåmannens subjektiva världsåskådning.

Kanske det därför är befogat att utgå från de faktorer som mest sannolikt kommer att påverka finlandssvensk framtid under de närmaste femton åren. Valet av dessa faktorer är självfallet också högst subjektivt och mitt val faller på områden och trender jag fortgående har kommenterat under hela 2000-talet.

  1. Utbildningspolitikens nationella utformning avgör i hög grad svenskans framtid. Om ett semi-autonomt, separat svenskt skolväsende (inklusive högre utbildning) kan fortsätta att arbeta ungefär på dagens villkor fram till år 2030, tryggar det att den kritiska massan av svenskkunniga bevaras och förnyas. De bemannar livsviktiga institutioner, organisationer och medier.
  2. Tvåspråkighetstrenden kan endera förstärkas eller plana ut, men knappast kommer den att försvagas. Trendens styrka inverkar på språkgruppens storlek, även om det är svårt att säga i vilken riktning. Den kan tillföra nya svensktalande, men den också leda till assimilering. – Om föräldrars önskan att ge sina barn en perfekt finsk språkstart blir allt vanligare, kan det inverka menligt på svenskan som modersmål. Om mångsidigare språkstrategier för barnens majoritetsspråk-inlärning utvecklas och accepteras, kan det leda till positiva resultat. Detta borde vara möjligt men kräver en del nytänkande.
  3. Invandringen får inte ses som ett hot, snarare som en möjlighet för språkgruppen. Räddhågad avsaknad av offensiv vilja att integrera invandrare på svenska leder till reträtt medan öppna portar till svenska strukturer kan säkra att minst fem procent av invandrarna förankras i det tvåspråkiga samfundet. Inkörsporten är skolan, föregången av dagvård. Detta kräver en attitydförändring hos stiftelser och institutioner (kanske redan på gång?) och viljan att erbjuda positiva ekonomiska och andra incitament för nyfinländare.
  4. Den ekonomiska utvecklingen avgör om en ny utvandringsvåg leder till en accelererande ungdomsemigration västerut. Även om man inte kan påverka de rent ekonomiska realiteterna, kunde man på svenskt håll i ett handlingsprogram identifiera faktorer som kanske minskar risken för slutgiltig emigration och som kan locka tillbaka utflyttare. Österbotten drabbas hårdast av trenden och en satsning på bättre finskkunskaper där borde användas som motmedicin. – Om Finlands ekonomi släpar efter ännu några år, kan antalet närvarande finlandssvenskar år 2030 uppgå till endast 260 000.
  5. Politikens utformning under de kommande åren har sin betydelse. Den svenska intressebevakningen måste anpassas till nya realiteter om Svenska folkpartiets oppositionstid förlängs efter riksdagsvalet 2018. En möjlighet är att partiet då skulle fördjupa sitt samarbete med olika språkliga, kulturella och ekonomiska organisationer och genom denna samverkan åstadkomma effektiv lobbning i svenska frågor. Även om Sfp lyckas komma tillbaka i regeringsställning, kan ett sådant närmande vara befogat, eftersom partiet redan idag uppfattas som en blandning av en politisk och kulturpolitisk sammanslutning. Om partiets styrka faller under tio mandat, kan en sådan anpassning troligen kompensera ett minskat parlamentariskt inflytande.
  6. Förmågan till samarbete och samordning av de finlandssvenska resurserna har också betydelse för språkgruppens ställning under de kommande åren. Trenden just nu visar på en ökad splittring under trycket av rätt omvälvande samhällsreformer. Enighet om vilka funktioner och institutioner (ofta utbildningsenheter) som bör prioriteras har varit svår att uppnå. Om de resursstarkaste finansiärerna i fondsektorn var för sig utformar sin stödpolitik, kan det få negativa konsekvenser. Det är viktigt att dessa aktörer når samförstånd om strategiska spjutspetsprojekt, endera genom arbetsfördelning eller genom samfinansiering. Nu avgörs prioriteringarna av alltför få individer, varför de närmaste femton åren borde ägnas åt att föra ut debatten från styrelserummen till bredare fora för att engagera större grupper i de svenska framtidslösningarnas utformning.
  7. Mediabilden kan genomgå en radikal förändring fram till 2030. Om de tryckta medierna ytterligare försvagas (troligt) eller delvis försvinner och om public service inom radio och TV likaså undergrävs, kan vi snart befinna oss i en situation med en akut brist på instrument för att nå ut till flertalet svenskspråkiga med en sammanhållande berättelse. Detta kan bara delvis motverkas via elektroniska kanaler. Därför borde de närmaste åren ägnas åt planering av hittills oprövade medel för att bevara och stärka de identitetsband och sammanhållande faktorer som är en förutsättning för att känslan av grupptillhörighet skall bestå.
  8. Behovet av en samlande vision för en finlandssvensk framtid är likaså nödvändig. Den visionen kan inte skapas genom styrelsebeslut, den uppstår som ett resultat av att finlandssvenskarna ser att deras valda och utnämnda förtroendemän målmedvetet och orädda arbetar för en livskraftig språkgrupp. Visionen och stoltheten uppstår också då ansvariga och kreativt verksamma individer i tal och skrift, även över språkgränsen, frimodigt pekar på finlandssvenskhetens positiva dimensioner: frisinnet, öppenheten för andra kulturer och synen på sig själva som en konstruktiv del av det finländska samhället.