Vi behöver en paus i blankettkriget

Jag gjorde nyligen ett besök på Folkpensionsanstalten. Det var precis innan julhelgen och det kryllade av människor uppe på andra våningen där rådgivarna tar emot. Jag tog en kölapp och fyllde i mina önskemål inför det kommande året; studiestöd, bostadsstöd, stöd för rehabilitering, ersättning för ett läkarbesök... När det blev min tur fick jag sitta i ett glasbås tillsammans med en medelåldersdam som noggrant synade mina blanketter och kollade att allt blev rätt. Till slut tog hon en post-it-lapp och skrev en liten lista över vilka bilagor som ännu fattas. Listan har jag hängt på mitt kylskåp, och bara jag lyckas få iväg pappren kommer pengarna att börja rulla in på mitt konto.

Det är väl det här som är välfärdssamhället. Vi tar reda på vad vi har rätt till, sedan står vi i kö, väntar på beslut och till slut får vi vår bit av kakan. Vi är delar i ett maskineri som lovar ta hand om alla som lyckas fylla i blanketterna rätt. Det finaste systemet i världen tutar vi ut, till och med kineserna låter sig inspireras!

Men mitt i allt detta är vi otroligt missnöjda. För dem som behöver hjälp kretsar vardagen kring att fylla i blanketter.

I Erik Gandinis nya dokumentär ”The Swedish Theory of Love” dör människor bort utan att någon märker. I sin film om livet i det svenska välfärdssamhället lyfter Gandini upp det faktum att en av fyra svenskar dör i ensamhet. Av de ensamma dödingarna hinner en del ligga och ruttna i många år innan de till slut hittas av en granne som reagerat på den obehagliga stanken i trappuppgången. Gandini menar att vår trygga samhällsmodell i själva verket har gjort oss ensamma och olyckliga. Vi har blivit lata, själviska och giriga individualister eftersom vi praktiskt taget frigjort oss från allt mellanmänskligt beroende. Gandini visar kvinnor som beställer spermier på posten när de vill ha barn, ungdomar som tar studielån från staten i stället för att belasta sina föräldrar, och åldringar vars ekonomi sköts med stöd och automatbetalningar så att ingen någonsin ska behöva lägga sig i.

Enligt Gandini har välfärdsstaten spårat ur mitt i jakten på ännu mera välfärd. Vi har skapat en kultur som värdesätter oberoende, samtidigt som det finns regler som styr och övervakar allt vi gör.

Enligt den finska författaren Jari Ehrnrooth är har vi börjat se välfärd som ett självändamål. Det är problematiskt eftersom det centrala blir själva systemet i stället för livet runtomkring. Välfärden ska fungera som en plattform, på vilken varje enskild individ kan bygga ett värdigt liv med hjälp av egna personliga mål och strävanden. Om vi får grundläggande förutsättningar i form av tak över huvudet, sjukvård och utbildning så börjar vi förverkliga oss själva på eget initiativ.

Tillbaka till Folkpensionsanstalten. Det är jobbigt att fylla i blanketter och det är alltid någon bilaga som fattas. Det känns som att det bara är jag som inte beviljas de stöd som jag har rätt till. Post-it-lappen på mitt kylskåp känns inte som en vänlig gest, utan mer som en aggressiv tillrättavisning som påminner mig om min dumhet och glömska. Jag känner mig orättvist behandlad för att jag inte har rätt till bostadsstöd. Det enda jag kan göra är att sätta mig ner och sura.

Min reaktion är farlig. Det är när människor känner att de inte får något tillbaka som de vägrar att bidra. Folkpensionsanstalten har tagit min istället för att ge mig förutsättningar att göra allt det som jag upplever som meningsfullt och självförverkligande. Vi får löften om frihet och rättigheter men det finns inget utrymme att leva ut dem eftersom systemet och alla dessa blanketter tar så mycket plats.

Under de senaste åren har vårt byråkratiska välfärdssamhälle utmanats av en rad moderna tjänster som skapats för att göra saker lättare för både konsumenterna och företagarna. Uber är billigare än taxi, Airbnb är roligare än hotell, matleverans till hemdörren är lyxigt på en söndag och på Etsy kan man inhandla fina handgjorda smycken direkt av tillverkaren. De här tjänsterna har två saker gemensamt; de bygger på företagsamhet och de fungerar inte i Norden.

I ”The Swedish Theory of Love” exemplifieras bristen på svängrum av en dansk läkare som flyttat till Afrika för att operera med cykelekrar och slangklämmor i ett smutsigt sjukhus på landsbygden. I djungeln finns inga regler för hur han ska utföra sitt arbete och förhållande är så primitiva att arbetsdagarna mest består av problemlösning. Hans lycka bygger på relationen till patienterna och den totala avsaknaden av byråkrati.

För att trygga den Nordiska välfärden måste systemet anpassa sig till sina användare. Alla vet att grundläggande trygghet är en bra idé, men när välfärden blir en grå mur som står i vägen för personlig utveckling och nya idéer har det gått för långt. Kanske en medborgarlön helt utan blanketter inte vore så dum? 

Magma akademin III har avslutat sin kurs med en uppskattad resa till Bryssel, 
där deltagarna bekantade sig med EU och Nato. Elva av årets deltagare delar med sig av 
sina intryck av akademikursen i kolumner på denna webbplats. 
De unga kolumnisterna alternerar med essäskribenterna.