En politisk intressebevakare år 2030?

Hur ser svenskans ställning och roll ut i Finland om femton år? Vem bevakar de svenska intressena? De här frågorna har en stark koppling, som är extra intressant just nu då Svenska folkpartiet befinner sig i opposition första gången sedan 1970-talet.

SFP har varit i opposition ett år. Situationen är ny för alla involverade. Situationen är också ny för det svenska i Finland. I modern tid har nämligen det svenska partiet inte varit i opposition. Jag har under en längre tid kunnat lägga märke vid att Svenska folkpartiet ofta tas för givet. Det har funnits en tendens att förnimma partiets roll i rikspolitiken och regeringen samtidigt som många goda beslut till förmån för det svenska eller det vi brukar kalla Svenskfinland har tett sig självskrivna. En stor del av de besluten som upprätthållit de svenska strukturerna syns dessutom inte utåt emedan förhandlingarna inom regeringskretsen trots allt inte till alla delar blir offentliga. Vi som jobbat med dessa frågor vet dock att det i oerhört många frågor finns språkliga, regionala eller andra aspekter som bör tas i beaktande om man önskar stärka eller åtminstone bibehålla ett samhälle med svenskan som ett starkt språk och levande kultur vid sidan av det finska i vårt land. I ljuset av detta är alltså frågan vad som händer under en valperiod med SFP i opposition. Kommer det att synas i beslutsfattande? Hur illa är det för Svenskfinland med SFP i opposition?

Nu i vinter fick vi veta att regeringen lägger ner alla tingsrätter med svenska som majoritetsspråk med undantag av den på Åland. Tågförbindelserna till den svenskspråkiga landsbygden är på fallrepet, Folktingets statsbidrag minskar medan finskhetsförbundet fått påök och vårdreformen har beretts utan språkkonsekvensbedömning. Därtill ska regeringen påbörja ett försök där svenskan blir ett valfritt ämne i skolan. Faktum är också att andelen som skriver svenskan i studenten minskar stadigt och detta varslar illa med tanke på vad experimentet kan tänkas för med sig på sikt.

Det här är några exempel på politiska beslut från det gångna året som svidit riktigt rejält. Speciellt det förstnämnda där man monterar ner de svenska delarna av vårt rättsväsende är troligen beslut som blir svåra att återkalla. Jag har alltså tyvärr goda skäl att anse att vi redan nu med facit på hand kan konstatera att det märks att Svenska folkpartiet inte är med i regeringen. Dessutom råkar det sig så att även andra krafter som traditionellt verkat för det svenska i vårt land är i opposition. Nu avser jag blanda annat Finlands Svenska Socialdemokrater och vänsterförbundet. Med tanke på att tre fjärdedelar av valperioden återstår är sannolikheten alltså stor att de nämnda domänförlusterna knappast är de sista.

Beskrivnigen av nuläget ovan är rätt kritisk och någon kunde till och med tycka det luktar oppositionspolitik. Må hända. Det som skrivs är dock fakta. Trots dessa på kort sikt oroväckande beslut hör jag ändå till dem som även ser positiva trender med tanke på svenskan i vårt land. Det här baserar jag delvis på känsla och subjektiva upplevelser men även på statistik och hoppingivande trender. Nu avser jag intresset för det svenska och det nordiska hos den finskspråkiga delen av befolkningen som bland annat tar sig uttryck i form av en stor del barn med finsk bakgrund i de svenska skolorna. Många vill vara en del av det svenska i vårt land. Det här är mitt fasta intryck och något vi behöver bejaka för att ge alla dem som aktivt vill vara en del av en vardag med två nationalspråk möjligheten att vara det.  

En annan trend är den nyrenässans som det nordiska samarbetet just nu upplever. Det här lär främst bottna i utmaningarna globalt och på europaplanet och som lett till ett ökat intresse för vårt närområde. Den här trenden syns inom så väl näringslivet som politiken. För egen del hade jag förmånen att i flera år jobba med fördjupningen av försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige. Detta samarbete åtnjuter idag ett kompakt stöd i politiken här hemma. Den här typen av utveckling lär på sikt stärka svenskans ställning i vårt land.

Personligen vill jag tro att svenskans formella ställning kommer att vara den samma ännu då vi når 2030-talet. Detta bland annat med tanke på hur starkt stödet för svenskan var då riksdagen röstade om medborgarinitiativet mot skolsvenskan förra våren. Samtidigt står det nog klart att svenskan i Finland behöver en aktiv intressebevakning för att inte marginaliseras till ett språk som endast lever i hemmen och kulturen. Svenskan bör även framledes vara ett språk också för det offentliga rummet och den offentliga förvaltningen. Dessutom bör detta förverkligas i praktiken och inte endast i teorin. På den här punkten är jag en gnutta mera bekymrad och inser att hårt arbete behövs och att alla de som vill att Finland också framledes är ett land med två nationalspråk behöver ha ärmarna rejält uppkavlade.