Ingen demografisk dramatik i sikte

Antalet finländare med andra modersmål än finska eller svenska gick redan 2014 förbi antalet med svenska som modersmål. År 2030 kommer de ”tredjespråkiga” säkert att vara uppe i minst 400 000, medan antalet finlandssvenskar stannar under 300 000. Är slaget om Finland som ett tvåspråkigt land alltså förlorat?

Nej, naturligtvis inte. För det första talar vi om antalen i Finland bosatta personer, inte medborgare. Inte för att det har relevans annat än i riksdags- och presidentval, annars görs ju föga skillnad mellan medborgare och icke-medborgare.

För det andra talar ju den växande gruppen med något tredje modersmål inte samma språk, ”utrikiska”, utan tiotals olika. Den största gruppen bland dem, de ryskspråkiga, är nu uppe i drygt 70 000 – alltså cirka en fjärdedel av antalet finlandssvenskar. Den lätt illvilliga karta Helsingin Sanomat publicerade för något år sedan över de kommuner som har fler rysk- än svenskspråkiga invånare saknade alltså all relevans. Den enda tvåspråkiga ort som var med bland de röda på kartan var visst Vanda.

För det tredje kan och bör finlandssvenskarna av hänsyn till sin egen ställning självfallet inte motsätta sig inflyttning. Finland behöver fler händer och hjärnor, och inflyttare kan ju också bli svenskspråkiga.

För det fjärde har finlandssvenskarnas relativa andel av befolkningen i Finland förblivit någorlunda stabil. Då antalet av dem som har andra modersmål ökar har den finskspråkiga befolkningens andel minskat, och minskar alltjämt, minst lika mycket som den svenskspråkiga.

Och för det femte identifierar grundlagen bara finska och svenska som nationalspråk, plus samiska i sameområdena och dessutom erkänner Finland ”gamla” minoritetsspråk som jiddish och romani. Inget tyder på att någon ens skulle hitta på att föreslå ryska, estniska, somaliska eller ens ”universalspråket” engelska som ett tredje officiellt språk i Finland. Samhällsservice behövs förstås på många olika språk, men inte i kraft av en officiell status i stat eller kommuner.

Så här långt kommer inget egentligen att förändras på tretton år, fram till 2030. Men det är förstås inte hela sanningen.

Hur många – och var?

Antalet finlandssvenskar kommer heller inte att förändras signifikant. Å ena sidan bröts den svagt nedåtgående trenden kring år 2010, och förbyttes i en anspråkslös men dock ökning. Å andra sidan kan den allra senaste tidens ökade emigration till Sverige få en viss effekt. Men det är ändå troligt att de svenskspråkigas totalantal år 2030 alltjämt är cirka 290 000, plus eller minus något tusental.

Jämförelsen är kanske sliten, men alltjämt gäller att antalet finlandssvenskar är ungefär lika stort som Islands hela befolkning, sentida invandrare frånräknade. Och Island upprätthåller trots allt ett helt eget land med en livskraftig ekonomi och en egen stark kultur med bland annat världens största bokutgivning räknat per capita.

Däremot kommer finlandssvenskarnas fördelning mellan olika kommuner att fortsätta att förändras. Särskilt den relativa andelen kan sjunka dels på orter med stark allmän befolkningstillväxt såsom huvudstadsregionen, dels i Svenskfinlands randområden i östligaste Nyland och längst uppe i norra svenska Österbotten.

För själva huvudstaden ser det ändå ljusare ut. Helsingfors stads faktacentral har gjort upp en befolkningsprognos för tiden fram till 2050, och enligt den kommer antalet svenskspråkiga att öka rätt kraftigt, från cirka 36 000 nu, över drygt 38 000 år 2030 och nästan 40 000 år 2040 till över 42 000 år 2050. Den relativa andelen förblir ungefär som nu, snäppet över andelen i hela landet.

Men det kommer alltså här att behövas fler svenska dagvårds- och elevplatser under de närmaste decennier – och mer äldrevård på svenska.

Centrum OCH periferi

Därmed är den gamla tesen, introducerad av sociologen Erik Allardt, tryggad. Den säger att den kanske främsta orsaken – vid sidan av de uppenbara historiska – till att finlandssvenskarnas position som språklig minoritet är så mycket starkare än de flesta andra språkminoriteters i Europa är att språkgruppen är starkt närvarande också i landets centrum, alltså i huvudstaden med omnejd.

Det är här, i republikens kärna, den politiska och ekonomiska makten utövas, kulturens levnadsvillkor definieras och de stora kulturinstitutionerna finns, de dominerande massmedierna och bokförlagen verkar, de ledande universiteten och högskolorna är belägna, och så vidare.

I samma andetag är det viktigt att minnas att svenskan i Finland inte kan fortleva som ett levande och starkt språk utan de svenskdominerande regionerna i delar av Östnyland, största delen av Västnyland, Åbolands landsbygd och skärgård och snart sagt hela det forna Vasa läns kustregioner. Och inte minst Åland, vars självstyre alltid finns som en yttersta garanti för svenskan också i riket. I de här regionerna är svenskan ett levande språk också utanför hemmen och ”de svenska rummen”.

Om finlandssvenskarna, liksom så många andra språkminoriteter i Europa, skulle bo bara i periferierna – längs kusterna nära deras forna ”moderland” i väster – skulle de inte vara lika starka som nu. Men vice versa: om inte finlandssvenskarna i centrum skulle ha en uppbackning av starkt svenska regioner ute i landet skulle de inte heller ha den styrka de har nu. Centrum och periferi är alltså helt beroende av varandra.

Det är därför de förvaltningsreformer som genomförts eller håller på att genomföras är så oroväckande, de må sedan gälla allt från tingsrätter och polisdistrikt till vårdområden.

Finns här en avsikt?

I samband med högtidlighållandet av att 200 år hade gått sedan Finland 1809 lösrycktes från Sverige och hamnade under ryskt styre fanns det en ganska öppet finsknationell underström som tog sig uttryck i marknadsföring av begrepp som ”nationens födelse” i och med att Finland blev ett autonomt furstendöme inom det tyska kejsarriket.

Bortglömda var plötsligt Finlands ställning som en jämbördig rikshalva i det svenska riket, reformationen som lade grunden för en egen kyrka i nordisk tappning med socknar som förvaltningsenheter, inte bara det svenska utan också det finska skriftspråkets födelse och utveckling under den svenska tiden, etableringen av ett skolväsende ända upp till universitetsnivå från 1600-talet framåt – och inte minst den svenska lagstiftning från slutet av 1700-talet som uttryckligen var det regelverk som Ryssland genom tsaren lovade respektera och som lade grunden för hela autonomin.

Nationens födelse hade vuxit fram under 600 år av gemenskap med Sverige och kunde sedan under autonomins tid vidareförädlas från den grund som tidigare hade lagts – för att sedan fulländas i och med självständigheten.

Varför påminna om ”märkesårsfirandet” och de finsknationella tendenser som då gjorde sig gällande?  Jo, osökt infinner sig tanken att det finns bakgrundskrafter som nu med avsikt vill sätta svenskan ”på plats” i Finland också i annat än historieskrivningen. Inte inom de ledande politiska och särskilt inte ekonomiska eller kulturella kretsarna, men nog inom vissa delar av de politiska. Ett parti, för närvarande tongivande i regeringen, har öppet satt det på sin agenda, och inom bägge de andra regeringspartierna finns det underströmmar i samma riktning.

För det mesta handlar det ändå – förhoppningsvis – alltjämt om okunskap, slarv och ”glömska” snarare än om avsiktlighet och illvilja.

Hur kan då svenskan i Finland stärkas, snarare än förvagas, inför 2030? Här ska fem områden definieras som kommer att påverka utvecklingen.

Förebygg emigration

De uppgifter Magma nyligen publicerade om ökad emigration av unga finlandssvenskar till Sverige väcker oro. Knappast är någon motsvarighet till den stora emigrationsvågen under 1950- och 1960-talen att vänta, då upp till 50 000 emigrerade. Finland var då ett betydligt fattigare land än Sverige, och sedan dess har välfärdsklyftan utjämnats. Men risken finns hela tiden, eftersom språktröskeln är obefintlig, och även de ibland bristande kunskaper i finska som inte alltid räcker till i finländskt arbetsliv tvärtom kan vara en betydande merit i Sverige.

I och för sig är studier och arbetserfarenhet i utlandet naturligtvis en rikedom och inte till skada – om man sedan återvänder till hemlandet. Men då man väljer att studera i Sverige bara för att det är svårt att få en studieplats i hemlandet måste åtgärder vidtas.

En tankeställare är också varför Åbo Akademi, Hanken, Arcada och Helsingfors universitet inte lyckas attrahera rikssvenska studerande, på samma sätt som svenska motsvarigheter lockar finlandssvenskar.

Integrera på svenska

I stället för att se invandring av ”tredjespråkiga” som något slags hot mot svenskans position i Finland bör den ses som en möjlighet och utmaning. Det gäller ju bara, krasst uttryckt, att lyckas integrera minst sex procent av dessa invandrare på svenska för att de båda nationalspråken ska förbli lika starka som hittills.

Det gäller att med öppna armar ta emot flyktingar och invandrare på tvåspråkiga orter där integration på svenska är ett reellt alternativ. Det gäller att göra svensk dagvård och skola attraktiv för invandrarfamiljer. Och det gäller att ta till vara de kunskaper i engelska, ett annat germanskt språk, som många vuxna flyktingar och invandrare har. Tröskeln att lära sig (också) svenska måste ju vara lägre för dem.

Stärk de tvåspråkigas svenska identitet

Det har stundom funnits tankar på att börja registrera tvåspråkiga på samma sätt som finsk- och svenskspråkiga. Det är en möjlig tanke, men på ett absolut villkor: att dessa tvåspråkiga både nationellt och i varje kommun räknas den mindre språkgruppen till godo. Alltså på riksplanet till den svenska, och i kommunerna till den grupp som lokalt är mindre.

En sådan språkregistrering kunde tänkas resultera i låt oss säga 200 000 svenskspråkiga och minst 300 000, ja kanske upp till en halv miljon tvåspråkiga, och stärka svenskans ställning särskilt i många kommuner. Men detta är teori och spekulation.

Däremot gäller det att stärka de tvåspråkigas svenska ”identitetshalva”, på samma sätt som man integrerar invandrare på svenska: med hjälp av svensk dagvård och skolgång, men också genom att rekrytera dem till svenska nätverk såsom medborgarorganisationer av alla de slag.

Frivillig skolsvenska?

Många anser redan att kampen för att bibehålla den obligatoriska svenskundervisningen i den finska grundskolan börjar vara förlorad. Regeringen Sipilä har öppnat för regionala experiment och somliga har redan missbrukat optionen och börjat föreslå försöksverksamet också på tvåspråkiga orter. Även om de försöken är dömda att misslyckas, finns det en risk att experimentlusten sprider sig från de östliga gränstrakter systemet var avsett för.

På kort sikt påverkar inte en övergång till frivillig skolsvenska direkt finlandssvenskarnas ställning – utom marginellt genom att stärka deras position i studie- och arbetsliv, eftersom de alltjämt lär sig finska. På längre sikt kan konsekvenserna förstås bli mer förödande, om kraven på kunskaper i svenska även i den högre utbildningen och i tjänstemannakåren luckras upp. Men fram till 2030 är inga dramatiska förändringar i sikte.

Hopp om en bättre regeringsbas

Fram till år 2030 kommer det att hållas minst tre riksdagsval: 2019, 2023 och 2027. Därmed kommer det också att bli minst tre regeringsbildningar.

Avgörande för hur finlandssvenskarnas position och vardag ser ut år 2030 är vad dessa regeringsbildningar utmynnar i. Den nuvarande regeringsbasen är maximalt olycklig för svenskan i Finland: ett parti som öppet ifrågasätter fundamenten för landets tvåspråkighet och två andra i vilka det både historiskt och i dagsläget finns starka finsknationella, ja delvis rentav antisvenska underströmmar.

Optimalt för svenskan vore däremot om SFP lyckas återta sin traditionella position som regeringsparti, och om något av de mer genuint tvåspråkiga partierna, i först hand socialdemokraterna, likaså skulle återfinnas i de följande regeringarna. Då skulle också de i språkpolitiken goda elementen inom samlingspartiet och/eller centern få bättre sällskap än nu.