Här på Magmas hemsidor har de senaste månaderna ingått en serie kolumner om det svenska i Finland. De spänner över ett brett fält. Den kritiskt lagda kanske säger att de inte innehåller särskilt mycket nytt. Det låter sig sägas, men jag tror nog att många av de frågor som kommer upp är centrala ännu år 2030, det år som många av skribenterna speglar utvecklingen mot och som egentligen redan är i morgon.

Vad gäller substansen kommer vi ändå säkert att se förändring. Hurudan skall den vara för att innebära en positiv utveckling för det svenska? Kolumnerna i Magmas serie ger en rad olika svar. Om målen kan definieras, gäller frågan – hur nå dit?

Förenklat sagt krävs dels vad som kunde kallas politisk vilja, dels verkställighet. I vartdera fallet gäller kravet såväl på nationell nivå som bland finlandssvenskarna.

Henrik Wolff berättar i sitt inlägg i artikelserien att han i ett tal på ett seminarium med deltagare framförallt från finskspråkiga yrkeshögskolor hade börjat med att ”Arcada verkar för ett tvåspråkigt Finland med en nordisk samhällsordning och om ni inte delar våra värderingar vill jag att ni säger till det nu, så kan jag sluta här och åka hem”.

Vad han berättar ger anledning till två kommentarer.

Det finns en ovedersäglig koppling mellan det tvåspråkiga Finland och det nordiska. Att Wolff inte reste hem är exempel på att det också på ”finskt håll”, som det litet felaktigt ofta heter, finns den insikten. Men insikten har betydelse bara om den syns i politisk vilja att bevara och främja den tvåspråkighet, som är en följd av vår historia, vår kulturella gemenskap, och vårt grannskap.

Finns den viljan, den aktiva vilja som krävs?

De aktuella reformerna inom hälso- och sjukvården, den sk Sotereformen, visar tyvärr på en tunn förståelse för behovet att ge deklarationerna om det tvåspråkiga, nordiska landet ett innehåll som inte bygger på generella schablonlösningar utan utgår från alla medborgares behov. Dessvärre ser vi nu också andra exempel, t.ex. inom rättsväsendet. Jag hävdar inte att det alltid, eller ens primärt, beror på illvilja. Insikten saknas. Förståelsen för behovet av en fungerande tvåspråkighet i vardagen minskar i takt med att kunskapen i svenska försvagas.

I förlängningen drabbar en sådan utveckling också det nordiska samarbetet. Då hör Finland till förlorarna. Det är knappast fel att hävda att Finland är mera beroende av ett fungerande nordiskt samarbete än våra grannländer. Att vårt land överhuvudtaget är en vinnare i internationellt samarbete är en realitet som inte kan upprepas för ofta.

Den gäller också Finland i Europa och i den globala ekonomin. Dystert är att man alltför ofta möter populistiska tongångar som hävdar motsatsen. Att kunskap i svenska är viktigt, alltså inte bara för individen utan också för landet, bör komma till synes också i utbildningspolitiken. Vad jag kan se har den insikten på senare år varit svag.

Däremot finns det flera exempel på viktig aktivitet inom organisationer och bland frivilliga. En alldeles utmärkt verksamhet sker inom ramen för Svenska nu. Svenska nu, som koordineras av Hanaholmen, ”förmedlar svensk ungdomskultur och möten med det svenska språket inom Finland och uppmuntrar ungdomar till att använda svenskan genom positiva förebilder. Svenska nu visar att svenskan är både rolig och nyttig.” I samma anda skriver Kaj Kunnas i sin kolumn ”Jag skulle idag satsa mera på rolighetsargumentet. Det är ju så otroligt roligt att kunna tala olika språk. 

Det är en viktig poäng. Det skall vara attraktivt att lära sig språk. Det behövs mycket mera verksamhet som sprider den insikten – och som öppnar olika möjligheter att lära sig.

I några år har jag fått följa med hur Pohjola-Norden aktivister i Äänekoski och Suolahti, inte precis de mest finlandssvenska orterna i landet, visat en beundransvärd aktivitet för att finska gymnasie-elever därifrån skall kunna åka till Piteå för att lära om språket och den lokala kulturen. Och det har också gjorts besök i motsatt riktning. Jag gissar att eleverna tycker att det är just roligt.

Medborgarsamhället har en viktig roll också när det gäller språket!

Det säger sig självt att det är viktigt att ungdomar med svenska som modersmål lär sig finska. Ibland hävdas att den saken glöms. Där det pga omgivningens språk inte sker ”automatiskt” är det på sin plats med särlösningar. För egen del ser jag inte något hinder för att en skola kan undervisa något eller några ämnen på ett annat språk än skolans undervisningsspråk. Sådana lösningar och språkbad kunde användas betydligt mera än i dag. I den numera regelbundet återkommande diskussionen om tvåspråkiga skolor har jag haft svårt att se vad en sådan skulle innebära i praktiken. Men som sagt, att använda andra språk än det vanliga” undervisningsspråket kunde vara en möjlighet för det språk som behöver stärkas.

I konsekvens med kravet på skräddarsydda svenska lösningar inom t.ex. vård och utbildning bör också den politiska viljan bland finlandssvenskarna själva vara öppen för också okonventionella lösningar utanför schablonen. Det kan gälla lokalisering av utbildningsenheter, formen för samarbete mellan sådana, inställningen till små skolor osv. Vi bör själva visa den öppenhet och flexibilitet vi väntar oss skall gälla för svensk service i reformer som ser ut att svepa bort ”undantagen”. Handen på hjärtat, har det skett, t.ex. i den finlandssvenska diskussionen diskussionen om utbildning på alla nivåer och lokaliseringen av den?

Steget från krav till verklighet är inte sällan långt. Den tidigare kommundirektören i Iniö Christian Brander, en klok samhällsbyggare, har lärt mig känna kusinerna ”Någon och Man” och deras oförmåga att åstadkomma resultat. Det räcker alltså inte att säga att ”någon borde”, ”man skulle”.

I den finlandssvenska verkligheten är kusinerna ofta vad som numera med ett svepande begrepp kallas ”fonderna”. De, medborgare och organisationer, som värnar om det svenska, måste emellertid själva vara aktiva när det gäller nationella reformer och förändringar. På samma sätt behövs medborgaraktivitet i debatten om hur svensk samhälls- och privat service bäst skall skötas.

Men att bygga samhället är inte bara debatt eller åsikter, vilket kanske ibland glöms bort i tider av en stark roll för sociala medier. För egen del är jag en varm anhängare av frivilligarbete, kanske framförallt inom olika organisationer. Det behövs i dag inte mindre än tidigare, snarare tvärtom. Också här en port till de svenska strukturer för invandrare som Pär Stenbäck talar om i sitt inlägg.

Det är paradoxalt att i tider då det finns mera information än någonsin och lättare att nå den, är de som svarar för verkställigheten av vad som föreskrivs i lagar och andra regelverk knappast bättre informerade om verkligheten än förr, snarare längre från verkligheten. ”Management by walking around” är ett uttryck från företagsvärlden verkställare inom den offentliga sektorn har skäl att lära sig. Det är bra, för att ta exempel från den finlandssvenska verkligheten, att förstå vilka förutsättningarna är för mjölkproduktion eller turismnäring i skärgården om den statliga trafiken plötsligt tar en stor del av intäkterna, eller hur det är att vara svårt sjuk patient på ett sjukhusdär personalen inte talar ens eget språk.

Det finns mycket att göra – på många olika nivåer. Anna-Christina Martin sammanfattar det väl: ”Utmaningen ligger i att varva småskaligheten med det globala, att ta till oss en finlandssvenskhet som ger utrymme för mångfald men som samtidigt bildar ett betydelsefullt sammanhang för alla som vill ta del av det svenska i Finland."

Det är ett viktigt uppdrag