Den globala finlandssvensken

I mars 2011 blev jag inbjuden till ett seminarium för att diskutera ett samarbete mellan Arcada och några större finskspråkiga yrkeshögskolor. Det var en månad kvar till riksdagsvalet, och man började allmänt få obehagliga föraningar av Soinis kommande ”jytky”. I stunden inspirerad av den politiska stämningen dristade jag mig till att inleda med att säga att Arcada verkar för ett tvåspråkigt Finland med en nordisk samhällsordning och om ni inte delar våra värderingar vill jag att ni säger till det nu, så kan jag sluta här och åka hem.

Jag uppmanades fortsätta och ännu långt senare återkom några av mina finska kolleger och tackade för tydligheten i mitt budskap. Reaktionen var spännande, men ändå inte så överraskande. Jag har i mitt professionella liv för det mesta befunnit mig i gränssnittet mellan det svenska och det finska, och ofta upplevt liknande reaktioner. Aningslösheten och oförståelsen för tvåspråkighetens randvillkor är väsentligt mera omfattande än fientligheten och motståndet mot det svenska. Bara vi kan förklara och förtydliga vad det finlandssvenska är, vad det betyder historiskt och kulturellt och – framför allt – vad service på enahanda grunder handlar om, så brukar insikten hos ”motparten” växa. Vi har sympati bara vi kan sprida ljus och förståelse.

Det behövdes sedan ytterligare ett riksdagsval för att regeringen på allvar skulle sätta in angreppet på svenskan, eller åtminstone sätta svenskan på undantag. Det är tydligt att det nu inte handlar enbart om aningslöshet, utan också om en tydlig politisk agenda. Arrogansen i hur bl a vårdreformen är tänkt att verkställas talar sitt tydliga språk.

När det traditionella bildade finska borgerskapet (på finska ”sivistyporvaristo”) har blivit en raritet i parlamentet har samtidigt insikten i vad en fungerande nordisk samhällsordning innebär, såväl kommunikativt som kulturellt, försvunnit. Nu har det blivit comme-il-faut att tala engelska på nordiska möten.

Ett sätt att reagera på ett bistrare språkklimat är att flytta. Magmas rapport Hjärnflykt eller inte påvisar det vi har känt på oss redan ett tag. Migrationen från Finland till Sverige ökar, i synnerhet bland finlandssvenskarna och i synnerhet från södra Finland. Samtidigt växer gapet mellan utflyttare och återflyttare. Sverigebåten kommer allt oftare tom tillbaka.

Som jag ser det har vi kommit till en fas i utvecklingen där det svenska inte längre kan bevakas med att enbart hänvisa till de grundlagsenliga rättigheterna, trots att de självfallet är oersättliga. Vi borde bli bättre på att samverka med språkmajoriteten, att bli mera öppna och inbjudande. De egna institutionerna är fundamentala för vår kulturgemenskap, som oftast är i minoritet också lokalt. Men institutionerna räcker inte till, om de inte har ett stöd och en legitimitet hos majoriteten.

Strategierna ser olika ut beroende på var vi rör oss. Mitt perspektiv är utbildning och speciellt högre utbildning.

Den sk Taxellska paradoxen: ”Enspråkiga lösningar leder till tvåspråkighet, tvåspråkiga lösningar till enspråkighet” är bestickande och intelligent. Den har på sina håll fått status av ett axiom eller en naturlag. Men naturlagar är sällsynta och exklusiva. När en tanke eller en princip får status av naturlag skall den ifrågasättas, lärde mig min mentor Gerhard Wendt, själv invandrad i andra generation och senvaknad finlandssvensk. Naturlagarna gäller i alla (mätbara) situationer. Den Taxellska paradoxen är inte en naturlag

Det är sant att barn i grundskolan och gymnasiet behöver ett starkt stöd för sin språkutveckling. I det skedet av livet är det i nationens intresse att barnens språkutveckling på och i modersmålet har primär prioritet. Inom den högre utbildningen är bilden en annan.

Servicesamhället är inte organiserat på språklig grund. Det här syns tydligast i södra Finland. Vi kan inte räkna med att i alla sammanhang vårdas av en läkare eller vårdare med svenska som modersmål. Finlandssvenskarna räcker inte till för att upprätthålla en tillräcklig servicenivå på svenska. Vi måste ta med också finskspråkiga.  Med varje finskspråkig student vi utbildar i Arcada bidrar vi till att förstärka tvåspråkigheten.

Högskolorna ligger i framkanten av globaliseringen. Digitaliseringen forcerar gränslösheten. Högskolutbildning håller på att bli en internationell handelsvara. Våra svenska högskolor i Finland lever i ett spänningsfält mellan å ena sidan ett nationellt uppdrag att förse servicesamfundet med svenskkunnig personal och å andra sidan att hålla en internationellt attraktiv nivå på undervisning och forskning. Högskolorna som specifikt nationella projekt håller på att bli en sekellång parentes i universitetens tusenåriga historia.

Emigrationen är i sig inte ett problem. Under alla tider av utflyttning har emigrationen från svenskbygderna varit speciellt stor. Det gäller såväl utvandringen till Amerika för drygt 100 år sedan och emigrationen till Sverige på 90-talet. I Europa i dag är dessutom mobiliteten ett värde i sig, det fanns tider då utflyttningen var förbjuden! Också högskolorna förväntas stöda utflyttningen. En helt naturlig konsekvens är att också studenterna väljer sitt Alma Mater från en palett som inte slutar vid nationsgränserna.

Kring millennieskiftet kunde jag bli kritiserad för att Arcada utbildade sjukskötare för den svenska (och norska) arbetsmarknaden. Jag brukade svara med att det är meningen, det är idén med EU, det är sedan den finska arbetsmarknadens problem att vi inte är lika attraktiva i motsatt riktning. Det här gäller fortfarande och igen. Det största problemet är inte att studenterna söker sin utbildning utomlands, utan att de inte kommer tillbaka.

Den allt livligare studentmobiliteten är ett globalt fenomen. Studenter väljer utbildning på basis av rykte, ranking och anseende var som helst i världen. Det att det åker flera ungdomar ut från Finland för att studera än det kommer in kan vi se oss i spegeln för. Det finländska högskolväsendet är splittrat och ogenomträngligt. Det gäller också de svenska högskolorna. Vi kan och skall göra vår hemläxa bättre.

Om det sen är så att utflyttningen är speciellt stor från svenskbygderna kan det ju ses som en styrka. Det är lättare att röra på sig om man är finlandssvensk eller kan svenska. Det borde vi kunna utnyttja för att locka också andra till vår gemenskap. Rörligheten kunde bidra till att göra det finlandssvenska attraktivt,”bli finlandssvensk så blir du global”.  Det finlandssvenska kan igen bli en motkraft till utvecklingsfientlig och eskapistisk nationalism.