Från känslor till ord och handling

Känsla.

Hur känns det att vara finlandssvensk idag?

Går man omkring och känner sig rädd och utsatt, under hot? Känner man en ständig lätt irritation över att man varje gång man öppnar munnen ska fundera på om frågorna ska komma ut på hemspråket eller på elektriskan, där orden vänder sig på tvären i munnen och byngslas. Är man trött på att känna sig lite dummare, lite förminskad och på sin vakt för att man vet att man missar nyanser, att man inte är riktigt lika snabb i repliken som man kunde vara.

Eller, är det inte så himla farligt? Är det mesta som vanligt, ibland käpprätt åt skogen, ibland en språklig vardag med mycket omtanke och respekt från bägge håll?

Jag tror att det är alla de ovannämnda.

Ibland är man rädd. Redan på yngre stenåldern, under mina studieår i Åbo, visste man att det inte var tillrådligt att börja rådda på svenska om man skulle köpa sina ”kalaperunat” på torget på väg hem. Alltid fanns det någon som stod beredd att smeta ut remouladsåsen över en hurri som trodde att hon var något. Denna beredskap att vara på sin vakt i vissa situationer följer alla minoriteter, alla kvinnor, alla avvikare från en mycket snäv norm, som med stigande berusningsgrad smalnar av ytterligare.

Känslan att man förefaller lite dummare än man kunde vara är också konstant, även för den som behärskar finskan mycket bra. Ett språks alla nyanser och rikedomar är svåra att bemästra, särskilt om man till exempel ska möta en ekvilibrist som Timo Soini, som gjort det till en konstart att förespeglat folkligt och enkelt skjuta prick på finlandssvenskar. Det är tröttsamt, och man kan önska att man någon gång fick höra till de självklara, till dem som inte behöver fundera över sitt uttryck och sitt språk.

Och det är alldeles självklart att vi i vardagen möter godheten, förståelsen och ansträngningen att efter bästa förmåga få saker att fungera, mycket oftare än vi möter ondska och fördomar. Skulle jag summera mina vardagliga språkliga möten i Finland skulle kanske förvåningen hos majoriteten av finskspråkiga vara den starkaste känslan. Jaså, finns ni? Att Åland? Nå, pakkoruotsi… och Michael Björklund.

Ord.

I post-sanningens tid är det dock skäl att reflektera på djupet över orden, över samtalet och debatterna i vårt land, kring språket, kring minoriteter, kring utanförskap.

I den diskursen har vi, precis som i våra grannländer, som i Europa, som i USA, tagit steg ingen trodde att vi någonsin mer skulle ta. Vi har nu ett samtalsklimat där lögner och halvsanningar är legio, där förakt och kategoriseringar sprids på högsta politiska nivå, och där den som protesterar snabbt målas in i en politiskt korrekt ”åsiktskorridor” där alla de placeras som tror att de är något. Om dem som placerats i åsiktskorridoren går det därtill bra att hävda att de åsikter man uttrycker är ett försök att tysta motparten. Den förmenta elit vi tillhör kan inte ha rätt, helt oberoende av vilka fakta vi använder. Se på Brexit-debatten, på Donald Trumps retorik i valkampanjen, på Marine Le Pen, på Jimmie Åkesson eller våra egna hembrända populister.

I detta samtal är finlandssvenskarna sittande ankor. Vi är så väldigt lätta att skjuta på, och det finns i djupet av den populistiska retoriken så mycket att ösa ur – av avundsjuka, revanschlystnad, förakt och rädsla för det annorlunda (om så bara för alldeles likadana människor som pratar ett annat språk).

Betyder det att dessa ord beskriver sanningen, att en växande majoritet vill se finlandssvenskar fråntas sina språkliga rättigheter, förnedras lite lagom och helst assimileras i majoriteten och försvinna?

Knappast. Orden är ett verktyg som bygger en identitet. Precis som islamister bygger med det närmast tillgängliga, det religiösa språket, när de artikulerar ett motstånd, så bygger nostalgisterna och nationalisterna i vårt land med de byggstenar som känns igen.

Jag tänker ibland att det finns vissa likheter (som alls inte ska överdrivas) mellan de väl assimilerade tyska judarna på 1930-talet, och finlandssvenskarna idag. Vi vill så gärna att vi ska vara som alla andra, bara lite mera. Kultiverade, patriotiska, lönsamma, välanpassade, inte till besvär. Detta har under många, många år varit en bra strategi. Nu är det andra tider.

Nu har vi en regering där det sitter ett parti som uttryckligen vänder sig emot minoriteter i landet, inte bara finlandssvenskarna. Den tillgång till makten (och ord och information) som vi finlandssvenskar haft under många år, är borta. I de stora reformer som skapar om landet, tas ringa eller ingen hänsyn till vad förändringarna betyder för oss.

Vilka ord ska vi alltså använda nu, som uttrycker de känslor av växande maktlöshet inför dessa förändringar som de facto finns?

Handling.

Om man går från känsla och ord till handling, vad är det vi borde göra, som individer och grupp? Förutsatt att vi alls är en grupp (alltid en intressant diskussion), och förutsatt att man som ålänning hör till samma grupp.

Jag tror på allt som skaver. Allt som är emot.

Just motståndet är styrkan också i den nyvaknade nationalismen och nostalgismen, när den definieras mot globalisering och internationalisering. Det är därför den är så framgångsrik.

Finlandssvenskar kan också spela det spelet.

Styrkan i att höra till en minoritet är att man har en brottyta, en olikhet, ett avstamp mot likriktning som man kan dela med andra som inte heller passar in.

Den smartaste politiken och den bästa retoriken, menar jag,  bygger på att gå i bräschen för olikhet. Ett alldeles briljant exempel är det finlandssvenska stödet för samernas rättigheter och representation. Ett annat att i finlandssvenska samhällen välkomna inflyttning och profilera global solidaritet.

Vi kan bygga en berättelse om vad det finlandssvenska i samhället är, som inte är en fortsättning på att vi är jätteduktiga finländare, utan på att vi är annorlunda finländare.

Vi kan bygga ett motstånd mot likriktning, mot bakåtblickande och mot fördomar genom att säga: Javisst. Vi är annorlunda. Vad är det med det?

En tidigare svensk statsminister uttryckte en gång sin något häpna uppskattning över ålänningarnas kaxighet i nordiska sammanhang. Han sa: Nog är det konstigt att dom är bara 29.000, men när dom pratar så låter det som att dom är 29 miljoner.

Eller, som min helt och hållet finskspråkiga mormor uttrycker det: Kuka kissan häntää nostaa, ellei kissa itse.

Orden styr. Dags att damma av några av dem som ligger begravda längst ner i kistan på vinden, och använda dem.

Ankan må vara en något löjlig fågel, och vi som sitter i ankdammen kan tycka att några av oss egentligen är storkar eller skarvar eller svärtor, men vi kan flyga och vi kan skräna lite mer.