Nyttoargumentet - en återvändsgränd?

Nyttosvenska, pakkoruotsi? Vad är nyttan? Och för vem? Vem vinner? Och vem blir tvingad? Är tvåspråkigheten värd sitt pris, eller inte? Och behöver vi längre svenskan i arbetslivet? Debatten kring svenskan i Finland utgår ofta från nyttoargument och blir väldigt lätt ett ”juupas, eipäs”. Som så många andra samhällsdebatter.

Jag har som fullständigt tvåspråkig sen barnsben ofta lyft fram den stora nyttan jag personligen haft av att kunna både svenska och finska. Och jag tror helt uppriktigt att vi som individer och som samhälle har mycket att vinna på en levande två- och mångspråkighet. Men den nyttan kan jag bara tacka mina föräldrar för. Att de var djärva nog att skicka den då 10-åriga Karkkilakillen (med utsikter att bli enspråkigt finskatalande) till moster Ulla i Karis för att där kunna odla båda språken jämlikt. Hade de frågat mig skulle nog svaret ha blivit ett annat, oavsett vilka nyttoargument de dragit fram.

Idag är förstås nyttan av min tvåspråkighet, och senare via studier flerspråkighet, en bevisad sanning för mig. Den har öppnat många dörrar, både i arbets- och i privatlivet, och gett mig upplevelser som jag aldrig kunnat drömma om. Men, frågar jag mig, är det ett argument eller ett bevis som biter på den som motsätter sig svenska i skolan och som en del av finlandsidentiteten? Vem blir övertygad av min erfarenhet? Kanske jag bara haft tur eller speciella privilegier? Att ständigt trumma på nyttan i språkdebatten ger oss idag varken särskilt stor utdelning eller många stilpoäng.  Kanske det rent av fört oss in i en återvändsgränd?

Jag skulle idag satsa mera på rolighetsargumentet. Det är ju så otroligt roligt att kunna tala olika språk. Personligen finns det inget som gör mig så glad som att plötsligt hitta det gemensamma språket med en främling i Finland eller en ortsbo i ett annat land. Känslan av att kunna byta till en annan människas modersmål och fortsätta kommunicera är skön. Belöningen kommer snabbt. Plus att samma kick ofta leder till nya bekantskaper, nya upplevelser, vänskap och gemenskap. Jag håller med Nelson Mandela som uttryckte det så här: ”Talk to man in a language he knows and it will go to his brain. Talk to a man in his mother tongue and it will go to his heart.”

Att lära sig ett nytt språk kan och bör liknas vid en upptäckts- och äventyrsresa. Det är spänning, överraskningar, ibland svettiga motlut, ibland oväntade skatter. Du kan inte veta vad allt det kommer att föra med sig, vilka dörrar som öppnar sig, vem du kommer att träffa, vilka möjligheter som plötsligt står inom räckhåll. Men du ger dig ut på resan för att du vill känna dig fri, utforska det okända och ha roligt. Nyttan och behållningen kommer du först att se efteråt, i backspegeln. Och den kommer förmodligen att se olika ut för varje resenär. Men den som har ögon, hen ser!

Rolighetsargumentet fungerar även ”på norsk”. Språkkunskap ger nämligen också lugn och ro. Om jag kan göra mig förstådd på den andras språk, och förstår vad hen vill säga, behöver jag inte heller vara rädd för den andra. Då blir det roligt att ta kontakt, lära känna andra och samtidigt upptäcka sig själv från en annan plattform. Så att lära sig och kunna andra språk är också att stärka sin självuppfattning. Rädsla är nämligen ingen god grund, inte för någonting. Rädsla skapar behov av att stänga ute, ta avstånd, bygga hinder, konkreta och i form av fördomar. Rädsla gör oss mindre, att lära oss språk gör oss friare, gladare, öppnare och starkare. Det är jag helt övertygad om.

Jag träffar ofta unga människor i mitt arbete och de senaste åren har jag blivit inbjuden till många skolor. Jag har sett utåtriktade, ivriga, nyfikna, motiverade ungdomar som verkligen värmt mitt hjärta. Samtidigt som jag också noterar att det finns alltför många som inte får det stöd som behövs för att känna sig delaktiga i sitt sammanhang. Som drivs av rädsla. Här är förstås inte språkkunskaper någon universalmedicin. Vi behöver helt klart också andra insatser. Men skola och utbildning har en viktig roll när det gäller de ungas tro på sig själva och på sin framtid.

Vi behöver mera ”roliga timmar” i skolan! Vi behöver bli bättre på att göra lärande roligt. Svenska, eller vilket annat språk som helst, ska man lära sig via lek och skratt, via gemensamma upplevelser, med andra människor medan man gör något tillsammans. Idrott, gymnastik, matlagning, teater, kulturella äventyr, nästan vad som helst duger. För andra språk lär vi oss inte i främsta hand för den rena nyttans skull, utan för att kunna dela, umgås och ha roligt med varandra. Det behöver skolan ta mera till sig. Att ha roligt i språkundervisningen är betydligt mera motiverande och utvecklande än att hänvisa till framtida nyttoaspekter, åtminstone när det gäller barn och unga. Att det sedan också ger ren nytta, för individen och på samhällsnivå, är ju en väldigt trevlig och rolig sak. Men det kan vi låta var och en upptäcka själv.

Precis som jag gjorde i våras då jag råkade ut för en hjärninfarkt. En infarkt som slog till i språkcentret i den högra hjärnhalvan och som hotade slå ut min talförmåga. Det kunde ha gått illa. Men jag har repat mig snabbt och utan märkbara följder. Mest tack vare utmärkt vård men också tack vare tvåspråkigheten! För då lärde jag mig att den som behärskar två eller flera språk har sin talförmåga utspridd på flera subspråkcenter, som då kan kompensera när ett blir skadat. Nyttan av flera språk kan ibland vara överraskande konkret!