Mångsidigt om svenskan och vårt förhållande till den

Nätverket Språkförsvaret är en öppen svensk förening som enligt sina stadgar ”försvarar det svenska språket, särskilt gentemot engelskans expansion inom allt fler domäner i Sverige, befrämjar verklig mångspråkighet och mellannordisk språkförståelse. Därigenom stöder Språkförsvaret också alla små språk, som kämpar för sin överlevnad. En chauvinistisk eller rasistisk hållning är oförenlig med detta syfte.”

Språkförsvaret är alltså inte någon sammanslutning för gnälliga gubbar som klagar över språkets förfall, och inte heller någon nationalistisk organisation som vill motarbeta alla andra språk än svenskan.  Det man vill arbeta för är att svenskan i Sverige upprätthålls som ett komplett och samhällsbärande språk som kan användas – och verkligen används – inom alla samhällsområden. Den gamla sanningen är ju att det bästa sättet att vårda ett språk är att använda det. Eller för att citera en hyllningssång till isländskan:

Á vörum okkar verður tungan þjál,

þar vex og grær og dafnar okkar mál,

að gæta hennnar gildir hér og nú,

þad gerir enginn – nema ég og þú.

(På våra läppar blir språket smidigt, där växer och trivs vårt språk, att värna det gäller här och nu, det gör ingen annan än jag och du.)

Bland annat den sången citeras i språkvårdaren Birgitta Agazzis artikel i Språkförsvarets senaste skrift, antologin Guld i strupen? Rötter och relationer till svenska språket. Boken ger en mångfasetterad och fascinerande bild av de tjugo medverkande artikelförfattarnas relationer till och tankar kring det svenska språket. Infallsvinklarna är många, och författarnas bakgrund är i högsta grad varierande. Här finns svenska språkvårdare, författare, redaktörer och översättare, här finns en dansk kulturarbetare och en norsk språkprofessor och personer med tysk, australisk och skotsk bakgrund. Hela fyra av de medverkande är finlandssvenskar: de kända nordisterna Marika Tandefelt och Leif Höckerstedt, anglisten Raoul J. Granqvist som bland annat har varit lärare i Tornedalen och professor i Umeå, och journalisten Kenneth Myntti med språkpolitik som ett av sina favoritteman. Dessutom medverkar den åländska författaren Katarina Gäddnäs med två dikter.

”Kärleken till språket” är rubriken för bokens första artikel, av professor Lars-Gunnar Andersson, känd från radioprogrammet ”Språket”. Den rubriken är egentligen representativ för hela boken, som i hög grad handlar om glädjen att tala och skriva svenska och uppleva världen på svenska. Det gäller både dem som har svenska som modersmål och dem som har en annan språklig bakgrund. Den glädjen återspeglas också i själva språket – artiklarna är väl formulerade på ett rikt språk som det är en njutning att läsa.

För mig personligen är just Lars-Gunnar Anderssons artikel den som kanske tilltalar mig mest, inte minst på grund av de många gemensamma erfarenheterna. Han förklarar tydligt och lättfattligt hur man inte som språkexpert kan fördöma alla förändringar som sker i språket. Det som förr ansågs vara fel kan bli rätt. Det finns inga grammatiska eller andra skäl att hävda att det är fel att säga hon är längre än mig som ett alternativ till det tidigare ”enda rätta” hon är längre än jag. För dem som är skeptiska till sådana nymodigheter nämner Andersson två vanliga ord: pronomenet ni och prepositionen . För några hundra år sedan sa alla I: I viljen och I skolen. I många fall stod verbet före pronomenet: viljen I och skolen I. I talspråket blev gränsen mellan orden oklar, och till slut hoppade verbets slut-n över till början av pronomenet som alltså fick formen ni (de första beläggen i skrift är från 1600-talet). På liknande sätt tillkom ett p framför prepositionen å genom att upp å blev upp på eller bara ett ensamt . I dag kan inte ens de mest konservativa hävda att vi borde återgå till I och å (men å lever förstås kvar i vissa fasta uttryck som å ena sidan, å andra sidan).

Det här betyder naturligtvis inte att det inte längre finns några språkliga regler. Det finns massor av regler som styr vår språkanvändning, och de flesta av dem ifrågasätts aldrig av den som har svenska som modersmål. Även om Andersson inte tar upp den frågan kan här tilläggas att alla de regler som är självklara för sverigesvenskar inte alltid är lika bekanta för finlandssvenskar. För de mesta har vi emellertid skäl att lära oss dem och följa dem om vi vill att vårt språk ska förbli en varietet av standardsvenska. Andersson nämner i sin artikel både föräldrars och lärares ansvar för att barn och unga ska lära sig ett gott och funktionellt språk, och det gäller ju i högsta grad också svenskan i Finland.

Också den sista artikeln i boken, ”Svenskan är rikare än du tror”, är skriven av en språkvårdare, den ovan nämnda Birgitta Agazzi (tidigare Lindgren). Den inleds med en översikt av nordiska dikter och sånger till modersmålets lov (med Modersmålets sång som utgångspunkt), och utmynnar sedan i flera talande exempel på hur svenskan liksom andra språk är rik på många sätt. Den övergripande konklusionen är att det inte går att hävda att det ena språket är rikare än det andra. Man kan älska sitt eget språk utan att nedvärdera andra språk.

En glädjande sak är som sagt att finlandssvenskan och svenskans ställning i Finland lyfts fram så tydligt i boken. Genom de finlandssvenska medverkandes olika perspektiv får läsarna i Sverige inte bara mångsidig information om svenskan i Finland utan också en inblick i den finlandssvenska språkdebatten.

Som uppvuxen i Helsingfors och bosatt där hela mitt yrkesverksamma liv känner jag bäst igen mig i Marika Tandefelts och Leif Höckerstedts artiklar. De skriver båda om sin huvudsakligen enspråkigt svenska uppväxt i Helsingfors (en erfarenhet som jag delar med dem – jag hade faktiskt inga finska kompisar som barn), och de skriver om hur de tidigt har upplevt kontakten med det svenska i Sverige bland annat för att de redan som barn har läst sverigesvenska böcker, tidningar och veckotidningar. Båda belyser på ett tankeväckande sätt sitt förhållande till både finskan och sverigesvenskan och sina upplevelser av olika slags kontakter med finnar och sverigesvenskar. Höckerstedt har utan tvekan rätt i att kontakterna med Sverige är viktiga för finlandssvenskarna, men jag tycker att han överdriver lite när han menar att det inte uppfattas som riktigt politiskt korrekt i Finland att tala för svenskan och Sverigekontakterna: ”Det har på något sätt blivit fel att tala för svenskan. Man är då reaktionär, ofosterländsk, borgerlig och på något sätt mot den finska majoriteten.” 

Den österbottniska journalisten Kenneth Myntti har en annan bakgrund och också en delvis annan synvinkel. Genom att hans mor är finskspråkig har han tidigt kommit i kontakt med tvåspråkigheten och de kulturella skillnaderna mellan det finska och det svenska – i hans fall i Österbotten. Men föräldrarnas hemspråk var svenska och han har gått i svensk skola och har en klart svensk identitet. Artikeln ”Tvåspråkighetens olidliga lätthet” handlar främst om skillnaden mellan individuell och institutionell tvåspråkighet. Det förra är en tillgång, medan det senare innebär ett hot. Så här långt hänger jag med – en ökande institutionell tvåspråkighet med till exempel tvåspråkiga skolor och föreningar leder lätt till att majoritetsspråket tar över. Men när resonemanget sedan utmynnar i att det är de ledande finlandssvenskarna i södra Finland, med Svenska folkpartiet i spetsen, som bidrar till att undergräva svenskans ställning, då har jag svårt att hålla med. SFP har visserligen suttit med i regeringar som i vissa avseenden har försvagat svenskans ställning (t.ex. beslutet att det inte längre är obligatoriskt för finskspråkiga elever att avlägga studentprovet i svenska), men ingenting talar för att något skulle ha blivit bättre om SFP hade valt att gå i opposition. Förslaget om att SFP borde profilera sig som ett parti som driver en samnordisk integration stöder jag i och för sig gärna, men mycket också i det resonemanget känns ganska utopistiskt (vilket Myntti själv indirekt medger).

Den fjärde finlandssvensken, Raoul J. Granqvist, kompletterar på många sätt de andra. Han talar om sin barndom som ”den fattige ohyfsade bondpojken”, vars dialekt var en social markör i borgerskapets svenska samskola i Gamlakarleby och skilde honom från resten av världen. Men den utmynnade också i en språklig nyfikenhet som ledde honom till studier i franska och engelska vid Åbo Akademi. Mot slutet av 1960-talet fick han en tjänst som lärare i Haparanda, och kom där i kontakt med det han kallar en medveten försvensknings­kolonisation av tornedalsfinnarna, och som följd av det ett självförakt som gjorde att de ursprungligen finskspråkiga kollegerna i lärarrummet avvisade hans försök att tala finska med dem. Sedermera har ju tornedalsfinskan (meänkieli) fått en ny upphöjd status som nationellt minoritetsspråk i Sverige. Men den språkliga kannibalismen, där den starkare äter upp den mindre, är inte utrotad. Granqvist drar paralleller till afrikanska språkförhållanden, men ger framför allt exempel på hur svenskan trängs undan i dagens tvåspråkiga Karleby. Och hur engelskan (eller snarare ”Rotten English”) hotar tränga ut de skandinaviska språken i det nordiska samarbetet.

Detta med hur engelskan tränger sig på – ofta i en onyanserad och oidiomatisk form – är förstås något som återkommer i många av de andra artiklarna. Intressant nog är det kanske framför allt de artikelförfattare som har engelska som första språk som är de mest kritiska. Ett talande exempel ges av Donald A. Hughes, språklärare i engelska och översättare från Skottland. Han kom till Sverige 1989 tack vare sin svenska flickvän, blev förtjust i landet och var fast besluten att lära sig svenska (trots att svenskarnas entusiasm för engelskan ibland kom i vägen då de omedelbart bytte till engelska när de hörde hans brytning). Efter sitt första år klarade han ”rikstestet” i svenska, men var sedan borta från Sverige ett par år. När han sedan skulle återvända och sökte uppehållstillstånd gick det till så här på svenska ambassaden i London:

”Jag var övertygad om att om jag lyckades få dem att häpna över mina kunskaper i svenska skulle jag ha uppehållstillståndet som i en liten ask. Den svenske tjänstemannen som intervjuade mig envisades emellertid med att genomföra samtalet på engelska, och avslutade det hela med frågan: ’Är det något mer du skulle vilja anföra till stöd för din ansökan?’ Jag svarade att jag behärskade svenska i både tal och skrift. ’Ja, just det, jag antecknar det. Det kanske kan vara till nytta.’ Jag kände mig helt tillplattad. Var språket kanske inte till så stor nytta trots allt?”

Författaren och kulturjournalisten John Alexander (ursprungligen från Australien) skriver i artikeln ”Världens artigaste språk?” på ett tankeväckande sätt om bland annat skillnader mellan olika språk och sätten att använda dem. Han framhåller att svenskan är ett icke-konfronterande språk som inbjuder till konsensus och samarbete. Också han kritiserar den onödiga och ofta oriktiga användningen av engelska.

Den skandinaviska språkförståelsen hör som sagt till det som Språkförsvaret kämpar för, och det kommer i boken till synes i att en av artiklarna är på danska och en på norska: Annemarie Krarups ”En danskers kærlighed til Sverige og det svenske sprog” och Finn-Erik Vinjes ”Fra lillebrors synspunkt”. Artiklarna är lätta att förstå (med några få ordförklaringar som fotnoter) och bjuder på trevliga nya infallsvinklar. Språkvetaren Vinjes artikel är en guldgruva med sin mångsidigt belysta beskrivning av den skandinaviska språkförståelsen i teori och praktik.

Mycket mer kunde sägas om alla de läsvärda artiklarna, men jag nöjer mig här med att ivrigt uppmana till läsning av hela boken. De välskrivna artiklarna öppnar våra ögon för de vackraste sidorna av vårt språk, och sänder samtidigt varningssignaler om farliga tendenser: engelskans ökande inflytande, språklig uppgivenhet, spridningen av ett pompöst och uppblåst språk i myndighetstexter och bland politiker osv. Det viktigaste budskapet är det som jag nämnde i början, nämligen att vi måste fortsätta använda vårt svenska språk i alla domäner. Annars kan det gå så här, för att citera några utdrag ur Katarina Gäddnäs dikt ”Det oöversättliga”:

Vad skulle världen förlora

om svenskan skulle utrotas?

---

Ingen skulle någonsin längre

ens i böckerna

karda ull, hässja hö

eller hänta skötar.

---

Inget skulle skimra, glittra skymta eller båda.

Havet skulle inte sáma.

Isen skulle inte lägga, inte ligga,

inte knaka eller ruttna i vikarna.

---

Ingen skulle någonsin mera älska.

Ingen skulle älska.

 

Guld i strupen? Rötter och relationer till svenska språket.

En antologi från Språkförsvaret.

Red. Frank-Michael Kirsch, Per-Åke Lindblom och Arne Rubensson.

guld.jpg