Laurén och Lodenius undviker fallgroparna

Vad betyder "Ukraina"?

Under de senaste 18 månaderna har medierna fyllts av nyheter om det som allmänt går under uttrycket ”krisen i Ukraina”. I Finland relateras det till stramare ekonomiska prognoser, utebliven rysk turism och förstärkt oro för såväl handels- som säkerhetspolitiken. Logiken i de avrapporterade händelsernas gång har för länge sedan fördunklats, och snabba skiftningar från folkuppror till flyende presidenter, Krim-annektering, separatistkrigföring och oligarkmaktspel har varit utmanande för den relativt ytligt insatta mediekonsumenten. Det som i medierna benämns ”kris” ter sig ur dagsperspektivet främst handla om relationerna mellan EU och Ryssland. Så vad betyder egentligen ”Ukraina”?

Den dialogiska boken Ukraina – gränslandet, skriven av journalisterna Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius, är ett beställningsarbete av förläggaren Tapani Ritamäki på Schilds&Söderströms, och har getts ut även i en finskspråkig upplaga av förlaget Teos. Boken är snabbt producerad, med avsikten att vara färskvara, som ett reportage av ögonvittnesupplevelser, ett här och nu så gott det går. Samtidigt verkar bokens intention vara att ge läsaren en kontext, en aning av ett historiskt perspektiv och en mångdimensionerad beskrivning av realiteterna i landet Ukraina.

Senast i bokens andra kapitel famlar man som läsare efter kartboken eller någon form av googlemapsapplikation. Här är en tydlig brist. Det finns ingen karta i boken. Ortsnamnen virvlar, gränsdragningar beskrivs och jag inser att jag inte har en aning om vad man hänvisar till. En visualisering behövs absolut. 

Kartan ger överraskande insikter. Den avslöjar kallt, att min idé on Europa definitivt behöver uppdateras. Ukrainas närhet till våra längdgrader är något helt annat än vad jag föreställt mig. Det är plötsligt som om jag aldrig tänkt på Ukraina tidigare. Bilden av landets geografiska utbredning, avstånden mellan orter som Lviv och Kiev, Dnipropetrovsk och Donetsk, och de komplexa gränsformationerna, börjar gå i samspel med bokens journalistiska berättelser, med beskrivningarna av de historiska processerna och relationerna till de omgivande länderna. Krimhalvöns position, som visats så ofta i nyhetssammanhang, får vid närmare betraktelse helt nya betydelser. Bokens berättelser är definitivt viktiga, men utan en karta är man vilse.

Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius turas om genom bokens åtta kapitel att tala, berätta, tolka och underbygga analyser.  Laurén har en stark position som en skribent som vågar gå nära människan, hon är orädd även i de mest hotande situationer, trots allt säker i sin position som västerländsk journalist. Hennes röst har blivit bekant för svenskspråkiga läsare i Finland och i Sverige, här har hon också sprängt språkgränsen och blivit ett hushållsnamn även på finska. Människorna kommer nära, vi följer henne på plats, på Majdan i Kiev, i hemmiljöer och vart än hon företar sin färd. De resor hon gjort tillsammans med fotografen Niklas Meltio får vi en glimt av genom bokens bilduppslag. Människorna får ansikten, vare sig de är en separatistledare i Mariupol, sörjande på en begravning i Odessa eller presidentkandidaten Petro Porosjenkos anhängare i Lviv inför valet i maj 2014.

Lodenius har å sin sida följt utvecklingen i gränstrakterna mellan Väst- och Öst-Europa under de senaste decennierna, och ger perspektiv och fördjupning. Han redogör för politiska processer både översiktligt och detaljerat. Det är både ett sökande efter riktlinjer, logiska konsekvenser genom längre tidsperioder och samtidigt ett blickande på enskilda politikers beteenden, motiv och ageranden. Här lär vi oss mycket om samtidshistorien, från områden som inte fått uppmärksamhet förrän det ger ekonomisk och politisk verkan i väst.

Både Laurén och Lodenius ger oss bilder av konflikter som inte kan begripas genom de förståelsemodeller som vi har lärt oss. Det handlar inte direkt om etnicitet, inte heller om språkstrider, inte enbart om klass, ekonomiska orättvisor eller social ojämlikhet. Mycket av sådant som på andra håll kan ses skava socialt verkar här fungera. Medan det som här skaver, är något vi inte på länge har behövt tänka på och som sedan ger upphov till enorma strider. Grundläggande rättigheter som demokratiska val, yttrandefrihet, rätt till information, källkritisk granskning och offentlighetsprinciper. Det handlar om ett postsovjetiskt tillstånd med djupt gående rötter, som i den samtida globala situationen ytterligare kompliceras.

I dagens tidning kallades krisen i Ukraina för kriget i Ukraina. Skillnaden mellan kris och krig blir suddig. Vems kris och krig mellan vilka? Informationen är otydlig, begreppen förvirrande. Ger boken Ukraina – gränslandet mig svar? Naturligtvis och självklart inte, men ”Ukraina” har fått nya och mångfacetterade betydelser.

 

Maria Hirvi-Ijäs

 

Värdefull orientering om Ukraina

Västs största fel sedan andra världskriget var att efter Sovjetunionens fall börja utvidga Nato österut. Den här synpunkten lägger några framstående tyska politiker fram i den tyska journalisten och rysslandsexperten Gabriele Krone-Schmalzs senaste bok ”Russland verstehen” (Att förstå Ryssland). Politikerna, som uttalar sig anonymt, antyder att en atmosfär av aggressivitet genom utvidgningen kvarstod, trots strävanden mot alleuropeisk demokratisering och avspänning. De baltiska staternas och övriga östländers iver att komma under Natos beskydd tolkades i högre eller lägre grad av Moskva som något helt annat än Natos försäkringar om att Nato enbart är en försvarsorganisation. När sedan situationen i Ryssland av både ekonomiska och man kunde kanske säga inherenta orsaker i det enorma landet började vika av från den av somliga förväntade utvecklingen mot demokrati, fick Natoutvidgningen en allt mer negativ laddning, med en urladdning som nu kan ses i annekteringen av Krim.

Ett kvartssekel är ingen lång tid historiskt sett och att den världspolitiska optimism som rådde för 25 år sedan nu har förbytts i kylig pessimism borde inte förvåna dem som ser på historiens förlopp ur ett längre perspektiv. Det är mycket som kan gå fel. Ett agerande som en part ser som enbart konstruktivt och välmenande tolkas av en annan på ett helt annat sätt på grund av den historiska minneskarta som finns inetsad i det egna operativsystemet. Där en part ser bara objektiva inslag ser en annan ett komplicerat mönster av emotioner, traditioner och brustna förhoppningar.

Att beskriva en process som fortfarande pågår och innehåller alla dessa historiebeskrivningens fallgropar är ett krävande vågspel redan i alldeles vanliga fall. När det gäller Ukraina är uppgiften speciellt krävande. Ukrainas historia är allt annat än enkel med bindningar österut, västerut och norrut kombinerad med de nationalistiska åskväder som så ofta bryter ut om omständigheterna vill det.

Det som ofta sker vid beskrivandet av svårbegripliga händelseförlopp är att man dyker ner i en viss punkt av processen och tar den som grund för fortsatt analys. Slutresultatet beror på var man tar avstamp och olika avstamp ger olika resultat. Den som har brytt sig om att följa med den utdragna konflikten i Mellanöstern ser tydligt hur totalt diametrala analyser kan följa, beroende på var man behagar starta.

I boken ”Ukraina – gränslandet” lyckas Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius undvika de här fallgroparna. Den skrivna framställningen, som kompletteras av Niklas Meltios utmärkta och särpräglade fotografier, är tudelad. Laurén står för det reportagemässiga och Lodenius tecknar en bild av den politiska och ekonomiska bakgrunden.

Avstampen, för en sådan måste finnas, är Majdan, Självständighetstorget i Kiev, som i november 2013 blev skådeplats för demonstrationer som i grund skulle påverka det politiska klimatet i vår världsdel. Denna gång för avstampen inte fel för den ges reportagets form.

Reportaget hör till journalistikens svåraste delområden och det svåraste är kanske att skriva ett reportage om något som har skett för länge sedan (boken kom ut ett år efter händelserna på Majdan). Jag är egentligen inte förvånad över att Laurén lyckas med detta, trots alla de risker som finns för att drunkna i de emotionellt uppskakande händelserna både i Kiev och på annat håll i Ukraina. Men det kanske ännu svårare lyckas Laurén också med, nämligen att inte falla in i den fördömande trall som är så framträdande i västerländsk journalistik idag.

Vi får oss till livs ett reportage där reportern redogör för det hon ser, försöker förklara det hon förstår, förvånas över det obegripliga om det så är negativt eller positivt, låter läsaren se via hennes ögon.

Peter Lodenius lyckas också undvika det felaktiga avstampets fällor. Det beror på lång erfarenhet i beskrivningen av de östeuropeiska ländernas utveckling och få förutfattade meningar. Vad man skall ta med och var man skall börja är kanske en smaksak, men helhetsintrycket blir balanserat och objektivt.

Men bokens förtjänst är inte bara den att författarna lyckas undvika de ovannämnda fallgroparna. Den ger läsaren material att försöka orientera sig i dagens nyhetsström som i allmänhet inte med bästa vilja kan ses som analytisk och upplysande. Läsaren får vägkost på vägen att inhämta mera kunskap och en bredare syn och ur den synvinkeln kan jag rekommendera att i synnerhet journalister läser den.

Boken slutar med ett avvikande och intressant avsnitt där Laurén berättar om diskussioner med sina ryska vänner. Det är nästan med förtvivlan i rösten som hon beskriver hur det hon själv sett med egna ögon ur vännernas synvinkel är betydelselöst, i varje fall när det blir fråga om deras egna åsikter om rätt och fel.

Här kommer man osökt att tänka på den ryske regissören Andrej Zvjagintsevs uppmärksammade film Leviathan. Filmens sensmoral är, om jag har tolkat den rätt, att överhetens uppfattning om vad som är rätt och sanning är något man inte skall sätta sig upp mot, annars följer bara olycka och elände. Sensmoral är kanske fel ord, eftersom publiken bara upplever en stor uppgivenhet inför det som sker. Men det är ryskt, vilket Anna-Lena Laurén så smärtsamt upplever.

 

Geo Stenius

 

ukraina liten.jpg         Ukraina – Gränslandet

         Anna-Lena Laurén

         Peter Lodenius

         Med foton av Niklas Meltio

         Schildts&Söderströms 2015