Regimskifte i Sverige sannolikt i riksdagsvalet

Valrörelsen i Sverige är märkligt abstrakt, präglad av allas osäkerhet om framtiden. Och statsminister Fredrik Reinfeldt själv tycks som alla andra utgå ifrån att nästa statsminister heter  Stefan Löfven. Socialdemokraterna övertar Moderaternas roll som regeringsbärare, utan att de som parti lär fira någon storseger på valnatten den 14 september.

Så vad har hänt? Svaren är flera.

Valrörelse utan överraskningar

Ingen valrörelse är den andra lik. 2010 gick en rödgrön opposition till angrepp mot Sveriges borgerliga regeringsallians. I den avslutande debatten i tv radade samspelta socialdemokrater och miljö- och vänsterpartister upp exempel efter exempel på hur grymt alliansens arbetslinje kunde slå mot enskilda människor. Att snabbt få ut sjukskrivna i arbetslivet, att motarbeta passiviserande utanförskap genom att via lägre skatt göra det lönsammare att jobba fick som bieffekt att de som inte orkade fick det svårare. De sociala klyftorna under de fyra borgerliga åren hade ökat, menade oppositionen.

Fyra år senare förekommer inga rödgröna stormanfall, trots att de sociala villkoren i landet inte förändrats stort, trots att Sverige styrts av en minoritetsregering där delvis slumpen avgjort vilket stöd den fått i riksdagen. Istället går varje oppositionsparti sina egna vägar. Visst vill Socialdemokraterns höja ersättningen från arbetslöshets- och sjukkassorna och ge pensionärerna lägre skatt. Liksom Vänsterpartiet. Men de upprörande exemplen hängs inte fram som förr.

Enad borgerlighet –men vem väntar sig något mer? I så fall vad?

De borgerliga verkar ha tömt sitt förråd av idéer eller reformer. För fyra år sedan stod de mitt i arbetet med olika förändringar. Folkpartiledaren Jan Björklund, utbildningsminister, presenterade glatt det ena förslaget efter det andra för att skapa ordning i en skola med stora problem och höja kunskapskraven och lärarnas status. Men ännu 2014 syns inga resultat. Nu konkurrerar istället Socialdemokraterna med utspel om mindre klasser, nya bud på höjda lärarlöner osv. De borgerliga har tappat initiativet.

Regeringsalliansen har med sin arbetslinje visserligen skapat en del nya jobb, men siffrorna för arbetslösheten förblir höga, 7,1 procent, bara en enhet lägre än för fyra år sedan. Ungdomsarbetslösheten har inte sjunkit alls, trots nya lärlingssystem i gymnasiet eller trots sänkt moms på restaurangerna och skatteavdrag för att anlita hushållsnära tjänster, två insatser tänkta att uppmuntra branscher där unga och nyinvandrade människor ofta skapar sin första kontakt med arbetslivet.

Socialdemokraterna vill ändra det mesta av detta, höja krogmomsen och arbetsgivaravgifterna, inrätta fler utbildningsplatser, stryka avdragen för hushållstjänsterna osv. Stefan Löfvens mål sedan S-kongressen 2013 är att Sverige ska ha ”Europas lägsta arbetslöshet år 2020”. Mot en så kaxig paroll har regeringen Reinfeldt i huvudsak bara sin redan prövade arbetslinje att visa upp.

Det finns en brist på förväntan som plågar den borgerliga regeringen. Och allra mest Moderaterna som nådde rekordartade 30 procent i riksdagsvalet 2010, men nu ligger klart under.

De andra i regeringen, liberala Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna trampar på stället marsch, kring 4 procent eller strax över. De 37-38 procent Alliansen totalt tycks skrapa ihop räcker inte. Den förlorar regeringsmakten.

Splittrad rödgrön opposition –möts av oklara förväntningar

För oppositionen blev valresultatet 2010 ett fiasko. Socialdemokraterna nådde med Mona Sahlin sin sämsta siffra sedan demokratin infördes. Idag har turbulensen som följd lagt sig.

Ordföranden Stefan Löfven, med bakgrund i fackföreningsförelsen, skapar visst lugn. Det antyds att om han bildar regering kanske både Mona Sahlin och förra populära ministern och EU-kommissarien Margot Wallström återkommer. I så fall ett försök att något restaurera storheten sedan Göran Perssons och Ingvar Carlssons dagar.

Men politik är inte bara ministeransikten och gamla minnen. Politik är också ... just det... akut dagspolitik. Vad gäller Socialdemokraternas ekonomiska politik i stort har den under Löfvens ledarskap fogat sig efter sittande finansministern Anders Borgs villkor. Löfvens finansministerkandidat Magdalena Andersson har konstaterat att en ny regering inte lär avskaffa de jobbskatteavdrag Borg genomfört, dvs den rör inte de viktigaste redskapen för den borgerliga arbetslinjen. Möjligen minskas avdragen för vissa höginkomsttagare. De borgerliga och Socialdemokraterna håller sig i princip inom samma finanspolitiska ramverk, trots tvister om enskildheter.

Detta är en av förklaringarna till att Socialdemokraterna, till skillnad från 2010, inte vill binda sig i förväg till att regera ihop med framför allt Vänsterpartiet. Det ideologiskt spretigare Miljöpartiet är en mera tänkbar partner.

En av valrörelsens stora kontroverser gäller vinster och vinstuttag för privata företag i skola, vård, omsorg och flyktingmottagning. Här är Sverige i vissa fall extremt liberalt jämfört med omvärlden. Vänsterpartiet är ensamt om att kräva kategoriskt stopp för dagens system.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet vacklar. Liksom en del borgerliga partiledare.

Miljö- och Vänsterpartierna är emot kärnkraft, medan S-ledaren Löfven är öppen för att underhålla de reaktorer som finns.

Lägg därtill att Socialdemokrater och borgerliga ofta samkör om försvars- och säkerhetspolitiken. Mitt i valrörelsen beslöt de att flygvapnet får pengar för att anskaffa 60 nya uppgraderade JAS Gripen, vilket både Vänsterpartiet och Miljöpartiet protesterade mot.

Summan av allt detta blir idel frågetecken: vad slags politik ska en rödgrön koalition under statsminister Löfven driva? Med vem eller vilka ska han regera, med lutning åt vänster eller åt den borgerliga mitten? Som majoritetsregering eller i minoritet med något stödparti(-er) i riksdagen?

Kanske inte underligt om väljarnas tvehågsenhet inför Socialdemokratin består. Den ihåliga huvudparollen ”Ett bättre Sverige åt alla” övertygar inte. Bottensiffran kring 30-procent ligger kvar. Till skillnad från Moderaterna vågar de dock hoppas att de mindre partier som står dem någorlunda nära lyckas bättre. Miljöpartiet kretsar kring 10 procent och Vänsterpartiet några enheter under.

Skulle också Feministiskt Initiativ under förra vänsterpartiledaren Gudrun Schyman krångla sig över 4-procentsspärren in i riksdagen räknas de rimligen också som rödgröna. Men medvinden från Europaparlamentsvalet i maj har mojnat. Feministerna ser ut att hamna utanför.

47–48 procent kan räcka för att de tre rödgröna når majoritet i riksdagen. Problemet är bara: litar på varandra? Det har i efterhand avslöjats att de inte gjorde det ens för fyra år sedan då de gick i allians mot de borgerliga. Svartsjuka mer än kärlek band dem samman.

Det finns skäl att undra över styrkan i det rödgröna alternativet.

Sverigedemokraterna – jokern i leken

Sverigedemokraterna har stått i centrum för det mesta av valrörelsen genom sin blotta närvaro i riksdagen sedan 2010. Då fick de 5,7 procent. Nu ser de ut att öka till 10 procent eller lite mer. Som eventuellt tredje största parti kan de bli jokern i leken.

Till skillnad från i andra nordiska länder har övriga parlamentsgrupper valt att inte upprätthålla några som helst kontakter med högerpopulisterna. En restriktiv invandringspolitik och nej till EU är partiets enda egentliga politiska nummer. Motvinden blåser också hårt med tanke på mediernas närsynta granskningar av partiet och alla debatter om rasism och antirasism i svensk opinions- och kulturjournalistik. Trots det vinner den lågmälde ordföranden Jimmie Åkesson röster. Kanske är det ett mått av anti establishment i hans retorik som lockar.

Dessutom sker i valrörelsens slutskede något som många menar aldrig borde få inträffa i svensk politik överhuvudtaget: att de frågeställningar eller ”tankefigurer” som Sverigedemokraternas introducerat normaliseras i den allmänna debatten. Den 16 augusti höll nämligen statsminister Reinfeldt ett tal där han visserligen kallade Sverige ”en humanitär stormakt” och bad medborgarna ”öppna sina hjärtan” för att ta emot den växande strömmen flyktingar. De kan bli 80 000 i år. Men samtidigt påpekade han att det kan betyda att vissa andra reformer tillfälligt får vänta. Migrationsverket har talat om att flyktingmottagningen kan kräva 48 miljarder kronor extra under kommande år.

Följden blev en livlig debatt där jublande Sverigedemokrater tog statsministerns ord som bekräftelse på hur rätt de alltid gjort som ställt asylpolitiken mot kostnaderna för välfärden. Somliga på vänsterkanten hudflängde statsministern för denna ”gåva” till högerpopulisterna. Men andra, också inom vänstern, applåderade Reinfeldt för att han stod upp för en generös flyktingpolitik. Och att öppet diskutera hur bostäder och skolgång ska klaras åt alla som kommer kan inte vara fel. Eller att gå Sverigedemokraternas ärenden. 

Ifall den diskussionen verkligen rör om i väljaropinionerna – som legat i stort sett stilla de senaste månaderna- återstår att se. I skrivande stund syns inga sådana tecken.

Slutsats: osäkerheten kräver kloka och konstruktiva politiker

Så hamnar då, som inför de flesta nationella val, regeringsfrågan helt i centrum. Eftersom inget av de sju övriga riksdagspartierna tar i Sverigedemokraterna med tång, oavsett valutgången, måste de skapa en fungerande regering oberoende av dem.

Om de tre rödgröna når minst de 47–48 procent de så länge legat på kan Stefan Löfven skapa en regering, sannolikt med Miljöpartiet. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har i valspurten dessutom varit klok nog att klarlägga att också om partiet ställer sig utanför regeringen kan man förhandla om stöd åt dess budget i stort.

Centerns ordförande Annie Lööf, närings- och regionminister, sade nyligen att om de borgerliga förlorar känner sig hennes parti fritt att förhandla om långsiktiga lösningar med en ny regering på flera politiska områden. Hon nämnde migrationen, skolan, energin och utrikes- och säkerhetspolitiken. Ett bredare samarbete över blockgränserna. Plötsligt antyds att oavsett scenario efter valet – med rödgrön majoritet eller med Sverigedemokraterna som politiskt pestflaggade vågmästare- finns alternativ för den nya statsministern. Både vänsterut och mot mitten. Om alla berörda politiker är konstruktiva och djärva nog.

Måtte alltså de rubrikmakare ha fel som i fetstil ständigt ropar ut ”Politiskt kaos hotar” (t ex Svenska Dagbladet 30.8., Sydsvenskan 18.8, Dagens Nyheter 7.7.2014). Väljarna i det traditionellt så förnuftsstyrda landet Sverige kräver mer av sina politiker.