Säregen pamflett om den onyttiga svenskan

Vart försvann drömmen om jämlikhet och rättvisa i den tunnelvisionen? Den frågan ställer docent Sven-Erik Klinkmann som läst professor Ilmari Rostilas pamflett Vapaaehtoinen ruotsi on hyvinvointietu. Suomenkielisten näkökulma kielipolitiikkaan. Pamfletten utkom i samband med att medborgarinitiativet för av avskaffande av skolsvenskan i förra veckan överlämnades till riksdagens talman Eero Heinäluoma.

Det är en mycket säregen text professorn i socialt arbete vid Tammerfors universitet, Ilmari Rostila, skrivit ihop i sin pamflett Vapaaehtoinen ruotsi on hyvinvointietu. Suomenkielisten näkökulma kielipolitiikkaan. Rostila är förste undertecknare på den lista för medborgarinitiativet för en frivillig skolsvenska i den finska skolan som drygt 60 000 finländare undertecknat och som överlämnades åt riksdagens talman Eero Heinäluoma förra torsdagen (den 24 april).

Skriften ser ut som en vetenskapligt genomförd analys av bristerna i svenskundervisningen i finska skolor. Bristerna målas upp utifrån en genomgång av betydande skillnader i skolframgång vad gäller svenska språket. Det handlar enligt Rostila om olikheter som har sin bakgrund inte så i mycket attityder, utan mer i stora skillnader i socio-ekonomisk status hos eleverna, skillnader som i framställningen målas upp i dikotomier mellan pojkar och flickor, mellan familjer med varierande kulturellt kapital och mellan olika skolformer med olika förväntningshorisonter vad gäller nyttan av att kunna svenska.

Denna del av analysen är i sig inte utan intresse och pekar på problem vad gäller inte minst motivationen hos framför allt finska pojkar som är intresserade av praktiskt eller teknologiskt inriktade yrken. Den pekar också indirekt - men det är något Rostila inte vill vidkännas - på betydande attitydmässiga problem vad gäller synen på svenskan, problem som han menar ska ses som uttryck för praktiska överväganden, känslan hos dessa elever av att svenskan är onyttig och överflödig.

Det finns en speciell märklighet i Rostilas argumentering som har att göra med den snedvridning utifrån ett könsperspektiv som han avläst i materialet, detta att (finska) pojkar vill lära sig ett språk instrumentellt, utifrån vilken praktisk nytta de har av språket, medan (finska) flickor är mer intresserade av något han kallar ”yhteenliittymisen pyrkimykset”, alltså integrationssträvanden (motsvarande könsmässiga uppdelning existerar av någon anledning inte på svenskt håll i Finland, där är alla lika integrationsbenägna).

Det Rostila gör i sin ”rapport” är dock egentligen någonting annat än en fullt genomförd kritik av ett orättvist skolsystem som konsekvent tycks missgynna dem som har liten eller helt saknar motivation att läsa i detta fall svenska i skolan. Det han arbetar med är i stället ett stämplande av den finska skolan som misslyckad vad gäller svenskundervisningen, eftersom den leder till lidande, tvång, förtryck, sårande av språkmajoriteten. Och märk väl, ett lidande som drabbar inte ”bara” de enskilda individerna, som om inte detta vore illa nog, utan ett lidande som slår mot hela det finska folket, detta folk som enligt Rostila ingen egentligen (annan än han själv då) tycks bry sig om, allra minst landets grundlag. Hans egentliga ärende är  alltså folket som talar finska i detta land, ett folk han vill rädda undan den splittring som hotar i och med skolsvenskan, tvånget att läsa svenska i skolan.

Hans analys stannar upp just där den kunde ha blivit givande, om den hade gått in i närkamp med språkproblematiken i Finland både för den enskilde eleven och för olika grupper, utifrån t ex social, ekonomisk, klassmässig, regional, könsmässig position. Men inget av detta sker, bilden av Finland får t ex ingen regional eller centrum/periferi-tydlighet, utan allt samlas in under det närmast tvångsmässiga hänvisandet till detta lidande finsktalande folk som ingen tycks bry sig om. Det är som om Rostila i sin iver att hävda nationens, folkets enhet (en i sig vansklig tanke som självfallet bygger på ett populistiskt grundargument) inte skulle se förutsättningarna för den egna anlysen: att den enhet han drömmer om, den rättvisa han säger sig försvara inte är någonting annat än ett angrepp på kulturell diversitet, flerspråkighet, kulturell komplexitet. Genom att fegt nog söka ideologiskt skydd bakom de svagaste av skoleleverna, de mest lågpresterande, uppnås en hävstångseffekt som är avsedd att få de förment privilegierade och hela etablissemanget i gungning, de som vill läsa svenska, de som tvingar en att läsa svenska, de som kanske rentav i värsta fall vill bli två- eller svenskspråkiga eller visar tecken på dessa strävanden efter integration (yhdentyminen låter i mina öron märkligt likt yhtyminen, det vill säga ett budskap med sexuell anstrykning). Detta leder in honom på det spår som likt en bumerang alltid tycks studsa tillbaka i den äktfinska argumentationen: det svenska är ett främmande element i Finland, svenskan är ett främmande språk för finnen (vilket självfallet inte är sant, vilket också tv-serien Finland är svenskt eftertryckligt visade, likheterna semantiskt mellan de två språken är stor, antalet svenska lånord i finskan mycket stort) och översättningsbarheten mellan de två språken är därför utmärkt.

Falskheten i Rostilas förment empiriskt orienterade analys blir tydlig om man ser på vilka lösningsförslag han för fram för att komma åt den situation av oljämlikhet som han beskriver.

Den viktigaste åtgärden handlar om ”frivillighet” vad gäller att läsa svenska, det vill säga i praktiken möjlighet att helt slippa läsa svenska och i stället som han säger överlåta svenskkompetensen vad gäller service åt de svenskspråkiga själva och personer som frivilligt vill läsa svenska. Det är enligt honom det krav som medborgarinitiativet till riksdagen strävar efter.

Resultatet av de åtgärder han förordar skulle därmed, paradoxalt nog, bli en starkt ökad ojämlikhet hos finska skolelever i fråga om den språkliga kunskapsnivån, jämfört med nuläget. Det motsvarar också exakt det Rostila i ett annat sammanhang formulerat som drömmen om ett samhälle som är helt befriat från svenskan. Det bör, skrev han på Iltalehtis blogg för några dagar sedan (27 april 2014), byggas upp ett helt svenskfritt alternativ i det finländska samhället, en fil som är fri från svenskan, från donaren ända upp till presidenten. På samma sätt som man under gångna decennier krävde att Stormskärs Maja skulle ha möjlighet att leva i Finland utan att kunna finska, borde man nu, menar han, göra det möjligt att leva i Finland utan att kunna svenska.    

Vart försvann drömmen om jämlikhet och rättvisa i den tunnelvisionen?

 

Skribenten är docent i folkloristik, särskilt populärkultur, vid Åbo Akademi, och leder forskningsprojektet Bitar av samma pussel? Intersektionella perspektiv på det svenska i Finland, ett projekt finansierat av Svenska litteratursällskapet i Finland. 

 


Tankesmedjan Magma har i en rapport Frivillig svenska? Utbildningsrelaterade konsekvenser (maj 2011) låtit kartlägga konsekvenserna av ett eventuellt avskaffande av den obligatoriska svenskan i finska skolor. Utredningen är gjord av docent Åsa Palviainen, född och uppvuxen i Sverige, numera yrkesverksam i Finland (vid Jyväskylä universitet).

Hennes utredning visar hur mångskiftande konsekvenser ett avskaffande av obligatoriet skulle få. Det skulle inverka på Finlands identitet som tvåspråkig nation. Beslutet skulle få konsekvenser för rekryteringspolitiken i Finland, universitetens verksamhet, språkkraven inom den offentliga sektorn och tillgången på kompetent personal på olika områden. Bland slutsatserna kan nämnas följande:

  • Svenska som frivilligt språkval i grundskolan skulle innebära att färre elever läser svenska i framtiden.
  • Svenskkunskaperna skulle försämras särskilt bland pojkar.
  • Kommunerna skulle få större makt än tidigare över elevernas språkval.
  • Ett frivilliggörande i grundskolan skulle påverka undervisningen av svenska på senare utbildningsstadier.
  • Särskilt inom yrkesskolorna skulle intresset för svenska minska vilket skulle öka bristen på bl.a. sjukskötare och poliser som kan tala svenska.
  • Inom vissa fackområden riskerar svenskkunskaperna att bli ovanliga.
  • Det föreligger en risk för att det bildas en tvåspråkig elit med förtur till högre poster i nordiska sammanhang inom ekonomi, handel och politik.
  • Samarbetet inom Norden skulle på sikt försvåras.
  • Frågan om behörighetskraven vid statlig anställning kräver särskild uppmärksamhet. Om obligatoriet avskaffas skulle många finskspråkiga med högskoleexamen inte kunna påvisa tillräckliga kunskaper i svenska för tjänster där svenska behövs.

Magmas utredning konstaterar, att en systemförändring som gör svenskan till ett frivilligt ämne i skolan kan hota det som grundlagen ska trygga, det vill säga att tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder.