Har finlandssvenskarna förlorat äventyrslusten, viljan att gå egna vägar? Det funderade jag på häromkvällen när jag sökte mig till Svenska Litteratursällskapet på Mariegatan för att höra tal om Rolf Lagerborg.

Han var det sista av åtta original ur 1900-talets kulturliv som porträtterades i sällskapets serie Kufar och kärringar mot strömmen. Det var en brokig församling, några säkert kufar, men andra verkliga portalgestalter i den intellektuella utvecklingen i vårt land. Åtminstone kan man säga det om Rolf Lagerborg. Mer än de flesta andra banade han väg för en ny tids tänkande i Svenskfinland.

Inledningens fråga var ursprungligen inte min. Det var kulturaktivisten Kimmo Sarje som för några sedan hade undrat över det grekiska "templet" utanför Lagerborgs gamla villa Buenos Aires i Bromarf, börjat läsa Lagerborgs texter och blivit så fascinerad att han ordnade ett sommarevenemang om honom just på den platsen.

Han hade också läst kulturtidskriften Euterpe, som Lagerborg och en grupp likasinnade gav ut åren 1902-05 och blivit imponerad, men också undrat: varför försvann den finlandssvenska radikalismen så snabbt, varför blev de kulturtidskrifter som följde, som Argus (från 1908, Nya Argus från 1911, Quosego), så tama?
Nog hade jag någon gång undrat över det, t.ex. i anslutning till Arvid Mörnes utveckling, men inte hade jag något bra svar. I stället föreslog jag att han själv skulle skriva om detta, men han har väl inte hunnit. Det kunde ha blivit en intressant diskussion på SLS, men Sarje hade hört om tillfället först i sista minuten och kom just när det var slut, för att tala med Patrik Aaltonen som hållit föredraget. Så det följer kanske en fortsättning...

Sarje är inte den enda som imponerats av Euterpe. I en artikel i Nya Argus berättar Stefan Nygård att utgivarna var ett litterärt kotteri som i slutet av 1890-talet uppstått kring en kamratkrets i Nyländska avdelningen. I det ingick "unga humanister mellan 20 och 30 år som anammat kulturradikala och modernt individualistiska ideal". Till de tongivande medlemmarna hörde litteraturforskare, filologer, författare och filosofer som Gunnar Castrén, Emil Zilliacus, Sigurd Frosterus, Rolf Lagerborg, Olaf Homén, Alexis von Kraemer, Alvar Törnudd, Torsten Söderhjelm, Axel Cedercreutz, Emil Hasselblatt m.fl. En bred och illuster skara med resurser som räckte för en veckotidning på hög nivå. Vägen hade dessutom i viss mån banats av en mindre grupp med bl.a. Werner Söderhjelm och K A Tavaststjerna som redan på 1880-talet velat med litteraturens hjälp motverka nationell isolering och arbeta för en europeisering av det finska kulturlivet.

Kanske för att gruppen nu var så stor tillkom en ny trotsighet och en lust att utmana, och här var det Rolf Lagerborg som angav tonen. I en programartikel i det första numret karakteriserade han "tidshjälten", en "god hedning bland den allmänna lumpenheten", som för en trotsig kamp med gudar och som inte låter sig korrumperas av samhällets goda. Han blir aldrig stadgad och smart, ett rättänkande "samhällets stöd" - idealsträvan och samhällsställning är konkurrerande värden, den som uppnår anseende och goda villkor har fått offra av sin självständighet och sin övertygelse.

Detta var en inställning Lagerborg tillägnat sig framför allt i Paris, där han vistades långa tider kring sekelskiftet. År 1898 var det stora diskussionsämnet där Dreyfusaffären och Émile Zolas insats i den, som ledde till att han blev illa trakasserad (ännu 1933 brände nazisterna hans böcker på bål!).

Moralfilosofi var ett av Lagerborgs huvudintressen och hans moralsyn ledde till skarpa konfrontationer inte bara med kyrkans män, utan också med världsliga makthavare. Hans avhandling om Moralens väsen underkändes vid Helsingfors universitet, men godkändes senare, något omarbetad, med beröm vid Sorbonne. Hans utnämning till professor i filosofi i Helsingfors stoppades av president Svinhufvud på grund av hans kritik av Lapporörelsen.

"Är du för eller emot Lagerborg?" var en fråga som ibland ställdes bland studenterna på 30-talet, berättar Åbofilosofen Yrsa Neuman apropå Lagerborgs kritik av Lapporörelsens fosterländskhet.

Lagerborg uppfattade sig ännu rätt sent i livet som rebell, och hans arv lever fortfarande. När jag såg mig omkring i SLS' välfyllda festsal såg jag fler bekanta ansikten än jag sett på en gång på länge. De utgjorde ingen enhetlig samling, man kunde knappast ha samlat dem till en aktionsgrupp för något syfte, men det var många små eller stora rebeller på vitt skilda områden som jag såg. Jag tror att Kimmo Sarje är på rätt spår, men jag tror också att Euterpes och Lagerborgs anda lever kvar.