Gnäll inte, satsa på närdemokrati

Centern rasar över regeringens planer på en ny centralstyrd kommunreform. Det kan man förstå. I ett större perspektiv är den förmenta ilskan inte särskilt berättigad, men kommunministerns presentation för en vecka sedan var ett alltför saftigt köttben för att den politiska oppositionen skulle kunna motstå att kasta sig över det - till råga på allt serverat lagom inför kommunalvalet 2012.

Henna Virkkunen valde att inte i detalj återge de principer för den förestående kommunreformen som kommunfältet gemensamt formulerade i våras, med olika modeller för områden med olika förutsättningar. Det hindrar inte att den starka primärkommun som nu väcker sådan anstöt var utgångspunkt också i Kommunförbundets utlåtande. Det hindrar inte heller att olika modeller med nödvändighet kommer att tillämpas för till exempel Helsingforsregionen, Österbotten och Lappland.

Snarast verkar det klokt av ministern att inte ha låst sig på förhand.

Många bollar är nu i luften. Alla parter (läs: partier) borde arbeta för att försäkra sig om att bollarna faller ner i ett mönster som tjänar hela landets intressen, inklusive en levande och fortlevande tvåspråkighet. Bästa metoden är knappast att tjurnackat insistera på att dagens mönster är det bästa tänkbara också i morgon. Demografiska, ekonomiska och teknologiska fakta måste accepteras - också av dem som företräder stadsregionernas bäst lottade kranskommuner.

Regeringen har dragit en fullt logisk slutsats, utgående från tesen att vård och omsorg här i landet fortsättningsvis ska administreras av en organisatorisk enhet som kallas "kommun". Centern har velat föra sjukvårdsansvaret till landskapsnivå, men för majoriteten har det varit viktigare att socialvård och hälsovård finns under samma tak, att dessa social- och hälsovårdscentraler har kapacitet också för specialistvård på basnivå och att arrangörs- och finansieringsansvar finns hos samma juridiska person.

Därmed är det klart att morgondagens "kommun" i Finland måste ha breda axlar. En annan sak - och den kunde gärna diskuteras mycket mer än hittills - är att en kommun som inkluderar hela pendlingsområdet inte kan erbjuda särskilt mycket av lokal och närdemokrati, eller identitet.

För Virkkunen handlar kommunstruktur om sjukvårdsteknologi och -kostnader, och om att pendlingsområdets skattepengar bör styras till en och samma pott för att polariseringen i bättre och sämre områden inom regionen ska kunna motverkas. Det är inga dåliga argument. Men de små kommunernas proteströrelse kommer inte att kunna stävjas med mindre än att en undre nivå av kommundelsförvaltning möjliggörs. En sådan behövs också i storstaden.

Närdemokratifrågan hör ihop med den beredning av en ny kommunallag som har inletts men inte kommer igång på allvar förrän det känsliga strukturbeslutet har fattats. Men också om tidpunkten inte är formellt riktig skulle kommunministern göra klokt i att profilera sig som förespråkare för en ny lägre organisationsnivå. En sådan ståndpunkt strider inte ens mot Samlingspartiets traditionella linje: att det inte behövs någon ny förvaltningsnivå mellan stat och kommun.

Det som behövs är en lokal nivå, under den starka primärkommunen som inte gör något för människors sammanhållning.

I minoritetsperspektiv behöver den stora starka primärkommunen inte vara farlig, förutsatt att sagda minoritetsperspektiv har beaktats redan innan besluten är fattade och villkoren fastslagna. Det är just nu som den språkliga aspekten och behovet av särlösningar ska framhållas, inte minst för Finansministeriets strukturgrupp under ledning av Päivi Laajala och projektchefen Arto Koski. Det är inte det samma som att tjata om bibehållen självständighet.

Förhandlingsläget bör vara gott; det finns ett regeringsprogram och ett handlingsprogram för två levande nationalspråk att luta sig mot. Folktingets nya ledning har därmed sin uppgift klart utstakad för de närmaste månaderna, och framför allt får man hoppas att de stora finska partiernas representanter i Folktinget är aktiva. Stort nummer kan lämpligen göras av Kommunförbundets idéer från i våras om att "nya sätt att producera service kan trygga den finsk- och svenskspråkiga befolkningens tillgång till service på sitt eget språk på enahanda grunder".

Kommunförbundet påminde om att den nya kommunstrukturen ska trygga alla grundläggande rättigheter, också de språkliga, och förutsätter att en plan för detta uppgörs. Den planen kan naturligtvis inte klistras på i efterhand, den måste vara en del av den stora planen.

Många kommunalpampar är frustrerade. Dels går kanske förtroendeuppdraget eller direktörstjänsten upp i rök, dels hade mycket energi satts ner på den nu odugligförklarade KSSR-processen. Finger kan man med rätta peka åt Centern, som under förra regeringsperioden genomdrev att strukturreformen skulle vara frivillig och tillät samarbetslösningar som krympte demokratin i stället för att öka den.

Det är lika populistiskt att tala om tvångsfusioner som att tala om tvångssvenska. I vissa saker är det helt enkelt så att riksdagen måste bestämma.

Förvirringen nu beror på att Centern med näbbar och klor har velat hålla fast vid sina många fullmäktigmandat i små glesbygdskommuner. Nu ser de ut att stryka med i alla fall, och i oppositionsställning försöker Centern naturligtvis göra det mesta av situationen. Hederligare skulle det vara att öppet diskutera konsekvenserna av de ekonomiska svårigheterna i kombination med den demografiska utvecklingen.

Den sistnämnda leder 2030 till en nästan helsvart karta där befolkningsstrukturen är ohållbart topptung i mer än två tredjedelar av dagens 336 kommuner. Om fler än var tredje invånare har fyllt 60, hur ska då skattepengarna räcka till?